Äntligen! (en massa saker)

Oj, vad bloggen varit bortglömd sedan Berlin Marathon…

Det är inte inte det att det inte hänt något, det har bara varit en löjligt arbetsam, intensiv och tuff höst/vinter sedan jag var där och sprang. Under den tiden har jag hunnit med att byta uppdrag, bli klar med utbildningen, jobba alldeles för mkt på grund av uppdragsbytet, gjort miljoner med knäböj på utbildningen, haft sjukt ont i hälen så jag knappt kunnat gå vissa dagar, genomfört en runstreak på 30 dagar, gått igenom en tuff stötvågsbehandling för den onda hälen, pluggat som en tok för utbildningen, försummat min familj och fått domen av ortopeden att hälen inte är ngt att göra åt utan den måste opereras… låter det rörigt och motsägelsefullt…?

Som bilden visar… jag har fått öva på knäböj – på ALLA sätt, överallt, alltid… 🙂 Fredrik Aronsson – följ honom på Instagram (fa_optimalprestation)

Stämmer, det är precis vad har varit…. men ÄNTLIGEN så är en del av dessa rörigheter utredda och lagda bakom mig…

1) Hälen..
Ni som läst bloggen vet att jag dragits med hälproblem en lång tid. Jag har kunnat träna och tävla men ofta till smärta vilket såklart påverkar både humör och löpsteg. Det jag har kallas för Haglunds deformitet och är troligen ngt som jag haft i alla år – det är helt enkelt en (extra) knöl på hälbenet som kan skava eller ömma lite beroende på hur stor den är. Har inte haft några större problem med detta historiskt sett. Men för drygt fyra år sedan så ådrog jag mig en hälseneinflammation och den inflammationen tillsammans med denna knöl har gjort att jag haft mer eller mindre en kronisk inflammation. Hälsenan har varit tjock och svullen och därför har den skavt på hälknölen (och de underliggande stötdämparna, bursan) och ju mer den skavt desto mer svullen har hälsenan blivit (och mer stryk har bursan fått)- det har blivit en ond spiral, och jag har heller inte tagit mig tiden att låta detta läka ordentligt…

Efter Berlin var jag så trött på allt vad löpning hette, det gjorde ju bara ont. Jag bestämde mig då att ta itu med detta problem en gång för alla… och genom utbildningen så fick jag tips om InMo (i STHLM), ett företag med många duktiga sjukgymnaster och naprapater. Där träffade jag Jens som ultraljudsröntgade mig (att inte det finns i större utsträckning på våra sjukhus kan jag inte fatta… fantastisk apparat!) och därefter blev det stötvågsbehandlingar, tre st.
Och dessa behandlingar gjorde ju allt mkt värre… en stötvågsbehandling kan antingen vara mekanisk eller via ljudvågor, men principen är densamma – man skickar in en stötvåg till området som ska behandlas och slår upp skadan igen så att kroppens egna läkeprocesser kommer igång igen. Oftast har kroppen lagt av med att försöka reparera problemet och kapslat in det – ett ödem.
Behandlingen slår alltså upp skadan igen och det är ju inte ovanligt att det blir riktigt mkt värre en period innan läkningen kommer igång.
För mig blev det så att vissa dagar kunde jag inte gå vettigt utan haltade fram på ett mkt jobbigt sätt… blev väl en å annan Panodil här… ☹️
Så – vi pausar hälsnacket nu en stund och reder ut nästa tråd…

2) Avsluta något gammalt och starta något nytt
Under många år har jag pendlat till STHLM för mina konsultjobb, men i våras så fick jag beskedet att man skulle förändra organisationen och därmed anställa någon som gjorde det jag gjort under några år.
Därmed började jag leta nya uppdrag i mina hemtrakter, i Östergötland. Efter semestern blev det klart med ett nytt uppdrag som jag kunde börja på i november, på Saab i Linköping. Suveränt att äntligen få slippa pendla så mkt till Stockholm tyckte jag. Tanken var att jag skulle fasa ut mig från det gamla och jobba in mig i det nya parallellt under november – 50/50 alltså… hade jag varit klok så hade jag ju fattat att detta inte skulle funka…
Det blev väldigt mkt mera jobb på det gamla uppdraget än jag räknat med, skilsmässan blev inte riktigt som jag hade tänkt mig… kort uttryckt blev det en hel del fler timmar än de normala 160 timmarna man har på en månad under november…

Parallellt med detta pågick ju kursen under fredag till söndag… när november blev december så var jag sliten på väldigt många plan. Trött, ont, tömd.

3) Utbildning, Bosön
Under hösten och vintern har jag, tillsammans med ett alldeles fantastiskt gäng, gått en utbildning för att bli ”Endurance Personal Trainer” – personliga tränare med inriktning konditionsidrott (löpning, simning, cykling, längdskidor) och med en bred bas inom många olika områden såsom rörlighet, styrka och tester/mätmetoder… m.m m.m.
Vi har (ofta) blivit utbildade av de största auktoriteterna inom sina resp områden, och det har varit helt sanslöst bra. (Skulle kunna skriva en spaltmeter om kursen – får bli en annan gång….) lite bildplock nedan…

Calle demonstrerar vilka delar i höften som aktiveras under löpsteget

En otroligt kunnig kille, samtidigt ödmjuk och hur rolig som helst – Mikael Mattsson – Fysiologi

Malin Ewerlöf drillade oss i löpskolning och löpteknik

Erik Wickström – intressant om träningstidsutnyttjande och längdskidor..

Men kursen har varit blandat på distans och helger – fredag till söndag – och då mestadels på Bosön, vilket inneburit många och långa perioder när jag inte varit hemma.
Kombinerat då med ett jobb på distans så kan ni förstå att familjen inte sett mig mkt under hösten och vintern…

Eva & Engla – min fru och dotter, stort, stort tack för att ni haft (och har) ett sådant tålamod med mig och för all er stöttning under denna period, jag älskar Er…

I början på december var sista kurstillfället och det skulle därefter dröja en månad innan examen i januari. En examen som bestod av en gedigen teoretisk del och en praktisk del där vi skulle visa och praktisera det vi lärt oss under kursen.
Jag hade dock otroligt svårt att fokusera på att plugga, allt blev bara gröt och mos i huvudet – samma text lästes tio gånger och det var som jag aldrig läst den förut… kändes rätt hopplöst och dagarna innan examen så var jag närmast uppgiven och inställd på att det inte skulle gå vägen.
Så – innan hela storyn ”sys ihop”, så är det en sak kvar…

Många kilo böcker är det som plöjts igenom – många meter anteckningar har skrivits…

4) Runstreak
Ni kommer ihåg hälen va… Nåväl, vid sista besöket hos Jens på InMo var jag trött på att ha ont och vi diskuterade olika alternativ… Vi bestämde att han skulle skriva en remiss till en ortoped som skulle kolla på hälen och göra en ytterligare bedömning.
Sagt och gjort och då även detta var privat tog det inte lång tid innan jag kom till Cityakuten i STHLM för att träffa min ortoped. Efter en grundlig undersökning inkl röntgens var domen – operation. En operation där man helt enkelt lossar på hälsenan (kapar den) och hugger bort benutskott. Detta skulle innebära minst 12 månaders rehabilitering varav ca 1,5 månad på kryckor. Springa under den tiden skulle jag inte få göra.

På vägen hem var det inte muntra tankar i huvudet, kan jag väl säga. Så jag gav mig helt enkelt ut och sprang när jag kom hem. och dagen efter gjorde jag det igen, likaså tredje dagen. Den gången sprang jag utan att det gjorde ont i hälen.
Alltså. Den gången sprang jag utan att det gjorde ont i hälen.

Närmast i chockartat tillstånd så fortsatte jag att ge mig ut på korta, lätta rundor under de kommande dagarna och om det skulle börja göra ont så hade jag bestämt mig för att lägga av och vila.
Det gjorde aldrig ont, inte någonstans.
Nu har jag snart (den 18:e januari) sprungit i en månad sträck – i snitt 5 km varje dag.
Under den tiden så har jag mått bättre än på länge i kroppen. Vilopulsen har gått ner i snitt tolv slag, jag har gått ner 2,5 kg, löpsteget och spänsten i hälsenan är (på gång) tillbaka och välmåendet i allmänhet är bättre på alla plan.

Nu ska vi inte tro att runstreak enbart löst mitt hälproblem, utan det troliga är att timingen med stötvågsbehandlingen, min ofrivilliga minskning av träning (på grund av jobb) under oktober och november och min uppstart av löpträningen i december, blivit mer eller mindre perfekt.

Jag är inte smärtfri, fortfarande har jag känningar på olika sätt men inget som ens kan jämföras med det som varit tidigare under året. Och jag är väldigt försiktig, vill inte för att smör i Småland slå upp ngn skada igen utan nu ska hälen få bli bra. Uppenbarligen är runstreak rätt medicin – just nu. Det troliga är att jag ändå kommer avsluta runstreak’en snart, och istället övergår till en ”trainingstreak”, att träna lite varje dag.

Lite bättre djupa knäböj nu 😉

5) Certified Endurance Personal Trainer (EPT)

Nu är vi framme vid nu.
Examensdagen kom och jag kände mig allt annat än säker på att klara av provet… Det var pirrigt, inte bara för mig utan nog lite för alla, stämningen var ”samlad” kan man väl säga..

Men. Även om det var lite slarvfel på teorin och framförallt nervöst vid praktiken så kom jag igenom med GODKÄNT på proven! Jag har nu en internationell licens som ”Certified Endurance Personal Trainer och jag är sjukt stolt!
Beslutet att satsa eller snarare investera dessa timmar (och en del pengar) på denna utbildning har varit helt rätt sett såhär i efterhand. Visst har det varit tufft och det har känts hopplöst men all möda nedlagd glöms bort när man passerar målsnöret… precis som vid vilket lopp som helst… men det största bestående minnet kommer vara kurskamraterna som jag numera kallar mina vänner. Vilket gäng… totalt olika personligheter, men så mycket kunskap, charm, sjuk humor, tankar om livet, nyfikenhet, spirit, erfarenheter – ja… allt möjligt… – som rymts i detta gäng… vi har helt enkelt haft det skitkul – så mkt skratt. Och utan den energin som kommit från detta gäng hade jag inte klarat utbildningen… Stor kram till er alla 💝

Ska även passa på att tacka @konditionsidrott med Carl Norell och Jakob Dehnish i spetsen, som lyckats få till en utbildning som är i yppersta världsklass.

6) Epilog
Sedan är det ju skönt med folk som tar ner en på jorden ibland…
När jag kom hem och visade diplomet för min dotter Engla (13 år) så tittade hon kort på det och frågade;
– Betyder detta att du är klar med utbildningen nu?
– Ja, svarade jag
– Och att du kommer vara hemma på helgerna nu?
– Ja, svarade jag och väntade på någon kärleksfull avslutning…
– Bra, säger hon, då kan du börja med att renovera mitt rum som du lovat hela hösten!

Så är det, inget tjafs där inte…
Å vad händer nu då?
Ja, jag kommer fortsätta som IT-konsult, iaf detta uppdrag ut, sedan får vi se.
Kommer även att fortsätta som tidigare som löpcoach men det finns en hel del idéer, uppslag och erbjudanden till olika saker inom PT-rollen som jag ska utvärdera och testa. Så håll ögonen öppna efter nya inlägg på mitt Instagramkonto – ”lkpbwa”

Resan har bara börjat och jag ser fram mot att få åka vidare på den vägen…

Må gott!

Nedan följer ett antal bilder som visar lite olika händelser ur kursen…