Nu var det länge sedan bloggen uppdaterades, och det är ju lite synd för det har ju trots allt hänt saker som inte blivit ”dokumenterade” ordentligt.
Sedan STHLM Marathon har fokus i min träning varit Ultravasan och därefter Berlin marathon. Målet var att trappa upp min distansträning successivt men av olika anledningar så har min plan inte kunnat följas – bl a så har hälen trilskats en del – och den spolierades definitivt av en rejäl förkylning i slutet på juli. Förkylningar för mig – iom astman – är förödande, det sänker mig totalt och väldigt mkt av min kondition försvinner i samband med förkylning och jag får – i princip – starta om min träning när jag blir frisk.
Sedan lång tid har jag haft ett UltraVasa-läger inplanerat och jag hann bli frisk bara några dagar innan jag skulle åka till Mora. Dock kändes kroppen inte något vidare ok, det var jobbigt att andas och jag fick pumpa mig full med astma-medicin bara för att få vardagen att fungera. Men jag åkte iaf, jag ville prova och se vad 9 mil på två dagar skulle göra med mig, och vilka krämpor som skulle dyka upp.
Vid Smågan
Jag åker ofta själv på sådana här löparresor, tycker det är avkopplande och det är skönt att få rå sig själv. På vägen upp i bilen blev det rätt många poddar som lyssnades igenom, bl a en hel del intervjuer av Rune Larsson – ultralöpningens fader i Sverige, passande tema för en sådan här resa tyckte jag.
Det jag gillar mest med Rune är hans filosofi kring löpning – att den ska vara rolig och njutbar. Det är så det ska kännas, med all träning – det ska vara roligt och njutbart – men vad som sedan anses vara just roligt och njutbart är ju högst personligt.
För mig – med de fysiologiska problem jag fötts med – är höjden av lycka när jag känner att ben, lungor, hjärta och hjärna blir en enhet, man kan springa (eller cykla eller annan träning) hur långt och hur mkt som helst – allt i kroppen samverkar, enbart för att föra mig framåt. Detta händer emellanåt och det är dessa stunder jag lever för i min träning. Det som ofta känns tungt att att jag upplever att jag behöver träna så mycket mera för att komma på samma nivå som en frisk person, en som inte har ansträngningsastma, men samtidigt så behöver jag träningen – för att mota förkylningar, för att fixa vardagen ordentligt – helt enkelt för att må bra.
Min inställning till träning är kluven – egentligen är jag inte speciellt glad i träning, men jag vet att jag behöver den och att jag mår bra av den. Det är ofta en kamp om jag ska komma ut på träning mellan mina två inre röster – den late och den träningsberoende… Väl hemkommen efter träningen förstår jag ofta inte varför jag ”argumenterade” så hårt för att inte träna… jag mår bra, är glad och positiv, accumbenskärnan (belöningscentret i hjärnan) pumpar ju ut dopamin och andra beroendeframkallande substanser till kroppen, vilket gör att min familj kan njuta av en trevlig kille på kvällen snarare än en en butter gnällspik…
Men som sagt – träningen ska vara rolig och njutbar och för mig blir det gärna det när jag får vara ute lite längre – men för andra kan samma känsla inträffa vid snabba, intensiva intervaller där man kört skiten ur sig fullständigt. Rune kallar det för att man är antingen en intervallmänniska eller en distansperson…
Start i Berga by
Nåväl – väl på plats i Mora och vi skulle samlas vid Mora parken, från vilken en buss skulle ta oss 20-talet tappra långlöpare till Sälen och starten vid Berga by.
Håkon från Fysio-Outdoor samt Jonas Buud hade anordnat hela resan och väl framme i Sälen hade vi en kort genomgång från dem hur Ultravasan sträcker sig fram till Evertsberg som var målet för dagen.
Ultravasan skiljer sig en del från Vasaloppet och Cykelvasan som i stor utsträckning följer varandra, men vi som ska springa får mestadels hålla oss till vandringsleden från Smågan fram till Risberg,
Åtminstone en gång i livet har jag hängt med Jonas Buud i löpning 😄
Eftersom jag varit sjuk tills alldeles nyligen så tänkte jag ta det väldigt lugnt initialt, inte minst då man börjar med närmare 4 km uppför från Berga by. Men kroppen ville annat – det var rejält med energi ackumulerat i mig så det gick alldeles för fort på vägen, jag kom in i mitt ”vanliga” tempo (det tempo som min kropp gärna vill hålla – 4:45 – 5:15), som inte alls är avsett för långa distanser. Försökte bromsa mig och släppa de snabbare grupperna men det var svårt. Två mil, fram till Mångsbodarna, avverkades i ett relativt snabbt tempo och där hade vi en matkontroll så jag fyllde på med macka, cola, sportdryck etc. och sedan blev vi ett gäng som gav oss iväg igen. Nu tänkte jag ta det väsentligt lugnare andra delen till Evertsberg.
Kände ganska omgående att gruppen ville springa snabbare av vad jag hade bestämt mig för att springa nu, så jag släppte dem ganska snart. En sak som jag lärde mig här är att det är en relativt tuff teknisk terräng som man springer på när man är på vandringsleden, mkt stenar, rötter och även en del tvära kast mellan uppför och nedför. Min fot (häl) är inte odelat positiv till sådan terräng och det var ibland som det gjorde rejält ont, när man trampade lite snett eller snubblade till på ngn rot.
Otroligt vacker led som man springer på mot Risberg
Var nu själv, vilket var rätt ok, kunde släppa ”tävlingsmänniskan” och bara köra på. Gick nu en del i backarna för att spara energi och kraft.
Vädret var fantastiskt, växlande molnighet med en del sol emellanåt och naturen där vandringsleden går är otroligt fin. Plockade en hel del hjortron där man sprang över myrarna och på spängerna.
Kom fram till Risberg men började då känna mig rejält sliten och tömd på energi. tog sista Snickersen och fortsatte, men benen var tunga nu.
Efter Risberg blev det bättre löpvägar, då man följer Vasaloppets sträckning nu, så där blev det lättare, men lyckades trots det springa fel på några ställen – skyller på energibristen.
Men vid fyra mil tog det slut helt. Om jag tog ett löpsteg så fick jag yrsel och jag stapplade nog snarare fram än gick. Jag var rejält totalt väggad. Trots det så fortsatte jag – fanns ju liksom inget annat att göra. Var ute i ett ingenmansland nu – fanns inte så mkt bebyggelse, eller för den delen bär som jag kunde få fatt ngn energi från.
Efter en tid, tror det var två km som jag kämpade mig framåt såhär, så hörde jag hammarslag och vek av från leden. Kom så fram till ett hus där ett äldre par jobbade med sin sommarstuga. Deras lilla knähund kom fram, nosade på mig och knallade iväg framför mig, glatt viftade på svansen – som för att tala om att den här behöver ni inte vara rädda för… han är helt ofarlig…. 😀
I princip bad jag – mer eller mindre – på mina bara knän om ngt att stoppa i mig, en macka eller ngt så att jag kunde fortsätta till Evertsberg… Gubben såg att här var det ingen tid att förlora så han fixade en macka och tryckte ett päron i handen på mig, medan tanten under hela tiden spänt ögonen i mig…
Sedan säger hon att hon är helt förundrad – hunden skällde inte på mig. Den skäller nämligen på alla som kommer – oavsett om hon känner dem eller inte. Så jag var tydligen ett unikum enligt henne…
Insåg att detta nog var något speciellt på något vis, men hjärnan var som kall sirap, så jag mumlade ett tack och tackade en gång till för käket.
Päronet var nog det godaste som jag ätit i min dag – det var en fullkomlig smakexplosion i munnen och jag åt upp allt. Gick tillbaka till leden och mötte där några av tjejerna som hållt ihop .Hängde med dem ett tag, men nu när fruktsockret pumpades ut till alla muskler, sprang jag snart ifrån dem.
Jag var – under resterande del av löpningen – helt fascinerad av den comeback som min kropp gjort, bara på en macka och ett päron. Nu var det fem km kvar till Evertsberg och dessa km var bara trevliga, förstår att här måste vara en av de roligare passagerna i Cykelvasan, vars led vi nu följde. Mkt roliga stigar, med mkt svängar och små stigningar och backar.
Dagens etapp, många barriärer som flyttade sig idag…
Väl framme i Evertsberg serverades en sallad och det var otroligt gott att få äta… Duschen efteråt var inte heller dum… Lite senare så blev det även middag och vi fick ta del av Jonas Buuds berättelse om hans Western States 100 miles-lopp han gjort tidigare i år. Ultravasan är liksom lite simpel om man jämför…typ. 😉
Kroppen var pigg och jag hade inte ont ngnstans, så jag lade mig med en behaglig känsla och vaknade dagen efter med ungefär samma känsla. Visst fanns det en stelhet i kroppen men ingen smärta. Bestämde mig för att hänga med de som under gårdagen varit klokare än mig, och startat lugnt. Tempot nu var mellan 6:00 – 6:30 min /km och det är en betydligt enklare löpning från Evertsberg till Mora, då man inte springer alls på vandringsleden utan följer Vasaloppet eller Cykelvasans sträckning hela tiden.
Vackert efter Oxberg…
Gänget höll ihop länge men vid Hökberg började vi splittras upp lite. Var väldigt trevligt, alla pratade och det blir gärna personligt.
Jag och Leif blev till slut kvar som ett par som kämpade på mot Mora. Idag fick jag känna på en annan typ av trötthet, då kroppen inte var trött på energi som under gårdagen, utan nu var helt enkelt mina muskler väldigt trötta. Framförallt höftböjarna och framsida lår ville inte vara med, så jag fick jobba med att trycka ifrån mera, och använda vristerna mera.
Detta skedde tydligt vid Eldris, 9 km kvar. Stundtals från Hökberg hade det dessutom varit ett ganska sugande underlag, ett ytskikt av sand som tog bort kraften i frånskjutet en del.
Leif och jag kämpade på, vi sade inte mkt, men bara det att ha ngn jämte sig var upplyftande. Leif hade mer ont, medan jag mest var muskeltrött. Jag har alltid tyckt att de där sista kilometrarna från Eldris är långa, utan även idag – de är sega, men snart nog såg vi bebyggelsen i Mora och jag peppade Leif så mkt jag kunde.
Depå vid Läde
Sista bron innan målrakan var ”sprängd” – renoverades – så vi fick leta upp en annan väg men därefter rundade vi kyrkan och såg målrakan. Några till från lägret stod där så – som vanligt – avslutades ”loppet” med en spurt.
Jag var otroligt glad och kände både förundran och tacksamhet för att min kropp trots allt tagit mig 92 km på under 11 timmar på två dagar, trots förkylning veckan innan, trots avsaknad av långpass.
Kroppen var trött, men ändå pigg, hur konstigt än kan låta och jag hade inte ont.
Etapp dag två, sprang långsammare, men bättre snitt än dag ett…
Tyvärr kom det en del i efterhand istället – några dagar efter lägret hade jag väldigt ont i benhinnorna, i båda benen. Typisk överansträngning som kommer pga för snabb ökning av distans. Har därför vilat från löpning och cyklat istället för att hålla igång, men utan att fresta benhinnorna.
Två nöjda grabbar efter två dagars maraton
Men – jag tog även ett beslut att byta ”ner” mig – från 90 till 45 km. Risken känns för stor att jag drar på mig någon skada som då även riskerar min medverkan på Berlin marathon och även min PT-utbildning i höst/vinter (mer om den i ett senare blogginlägg).
Återigen – Löpning ska vara roligt – att vara skadad är det inte, och inget lopp är värt att skada sig för.
Får ta 90:an nästa år istället, att springa marathon är förhållandevis enkelt i jämförelse med den påfrestning som kroppen utsätts för under långa lopp, som Ultravasan90. Och jag vill samtidigt kunna stå på startlinjen och känna att jag är tränad för distansen, att jag kan springa större delen av loppet, utan behöva gå. 45:an kommer jag klara med det jag har i kroppen idag.
Träningslägret gav mig således en massa info – om mig själv, om att springa Ultra, och att päron smakar himmelskt efter fyra mil…samt att det finns en hund däruppe som inte kommer skälla på mig 🙂
Stort tack till Fysio-Outdoor och Jonas Buud för ett trevligt arrangemang… inte omöjligt vi ses igen nästa år… 🙂
Må gott!
Lämna ett svar