Nu har jag landat – både fysiskt i Sverige men även en del mentalt efter resan till Chicago med dess marathon som kulmen.
OCH JAG ÄR SUPERNÖJD!!!! 3.38.16 – en kross av tidigare PB med över 23 min och 35 min snabbare än London marathon… Det är svårt att greppa då fyra-timmarsgränsen varit så nära så många gånger och nu… poff! Utraderat, pulvriserat, smashed-to-the-ground…
Gladare löpare har sällan skådats…
Hur kan det bli så? Det finns så klart många förklaringar men de två främsta är träningskontinuitet, (definitivt den viktigaste komponenten – jag har varit både sjukdomsfri och skadefri under i stort sett hela 2018) och ett annat mentalt tänk – där jag utmanat gamla sanningar om mig själv och min kapacitet.
De som läst tidigare inlägg vet att jag utbildade mig i vintras till personlig tränare inom konditionsidrott och detta har gett mig verktyg att förstå hur jag med min historik inom sjukdom och skador kan och bör träna.
Jag har hållit mig frisk och successivt byggt upp svaga länkar – och lärt mig lyssna på kroppens signaler och förstår vad de betyder.
Uffe, Bengan & Henry – glada över att få upp sin nummerlapp
Som jag skrev i tidigare inlägg så har jag varit hypokondrisk deluxe en månad innan Chicago – jag visste ju att formen fanns där men ville inte få den spolierad av en sketen förkylning. Så därför har jag käkat ingefära (rå), C-vitamin, honungsvatten, nässpray osv… så till den milda grad att jag närmast var sjuk på riktigt… 😳🤯🤧😷🤒
(Note-to-self – till nästa lopp – försök tagga ner… 🙂 )
Och jag vet att jag är känslig för flygplansluft, brukar i stort sett alltid bli sjuk efter att ha rest med flyg… men till Chicago kom jag – frisk men ändå inte ( är det inte lite halsont jag känner? Shit va snuvig jag är… oj vad kallt det drar…) Åkte återigen med Springtime men då kompis Henry var med till Chicago så hade jag bestämt att vara med honom och Mari, som följde med. Väl på plats träffade vi ju även Ulf Christiansson, känd från Lonesome Runners, som var en mycket trevlig bekantskap så vi blev de fyra musketörerna i Chicago -Ulf, Henry, Mari och jag. Vi bodde dock utspridda alla tre löpare så vi käkade oftast tillsammans på kvällarna. Vårt letande efter restauranger skulle därtill kunna fylla ett eget blogginlägg…
Kuriosa i sammanhanget är att Ulf och jag hade en tendens att stöta på varandra, först satt vi jämte varandra på planet utan att veta om varandra, förrän vi började växla några ord på slutet av flygningen. Sedan hade vi sagt att vi skulle shoppa, eller på olika andra sätt ladda upp inför loppet på lördagen enskilt. Hur stor sannolikhet är det så att man stöter på varandra i Chicago i en stor park? Nåväl, det blev en minnesvärd dag tillsammans iaf, men vi hade båda väldigt roligt åt denna händelse.
Chicago Skyline
Tåg ovan jord
Chicago är ju en trevlig stad, med hög igenkänningsfaktor på mycket, skylinen med alla skyskrapor, tågbanan ovan jord, och sport, massor av sport, inte bara Cubs och Blackhawks – Chicago har lag i de flesta sporter… och i princip varje resturang har en eller flera tv som visar sport. – oavsett hur liten, stor, fin eller sunkig den är. Människorna är hjälpsamma, som amerikanare oftast är, men det tar ett tar att vänja sig med att alla priser ska ha ett tillägg i form av skatt och dricks (blir ca 30% påslag på priset) – när dollar är dyr mot kronan blir det väldigt dyrt att äta och handla…
Vädret är också speciellt vid den här tiden, iaf var det denna gång – prognoserna skiftade väldigt och det kunde spricka upp och bli klarblå himmel och strax därefter kunde det komma en störtskur… så alla löpare pratade om vädret… 😉 mkt snack om klädval blev det.
Kö till säkerhetskontrollen till mässan
Själva arrangemanget får toppbetyg av mig, allt var smidigt, enkelt och trevligt. Start och mål är på samma ställe – i Grant Park, som är stor, mycket stor, men så smidigt att kunna lämna in en dropbag med ombyte o dyl.
Nummerlappsmässan var enorm men ändå överblickbar. Det är nog det som är det trevligaste – närheten till allt och det enkla. Och det rör sig enormt mycket folk i området men det är egentligen aldrig riktigt trångt ändå… vi pratar ändå om ett lopp där 44500 löpare kommer i mål.
Grant Park
Publiken – underbar som vanligt i USA, men bättre än NYCM. Här i Chicago hejade man och man hörde hejaropen. I NYCM var det bara vrål och skrik… men man tar sitt uppdrag som publik på allvar i USA – det är helt klart… 😁 och skyltarna… vissa är klockrena och man kan flina åt en skylt i flera kilometer…
Så var det äntligen dags – Raceday. Vi hade bestämt att köpa med oss käk upp till rummet, då det tar lång tid att käka frukost i Chicago… mkt var dock urplockat på hyllorna så min frukost bestod av den härliga kombon av vakuumförpackade croissanter, sex youghurts och två bananer – samt sportdryck… undrar om Mo Farah käkade samma på morgonen?
Men – jag kände inte av ngt av några sjukdomstecken – hypokondrin var botad! Halleluja!!! 😄 Packade min dropbag och gav mig ner till hotellobbyn där övriga Springtime-löpare stod, för gemensam avfärd till start. Valde tidigt att inte ta med telefon för att kunna fota sevärdheter på banan, för att helt fokusera på att springa under 4 timmar.
Vi var rätt många som skulle iväg i första vågen och jag stod i E, sista startgruppen i första vågen. Det regnade på morgonen när vi gav oss iväg men när vi kommit fram till startområdet hade regnet upphört och humöret ljusnade hos många. Vädret höll sig – under hela loppet – till runt 15 grader varmt, med växlande regn/uppehåll/mulet och relativt kraftig vind, märktes framför allt när man fick den emot sig…
Då det är runt 15000 löpare i varje våg (totalt tre st) så tar det ett tag innan man kommer över startlinjen men väl iväg springer man på breda vägar så jag tyckte inte det var trångt. Dock är det stor skillnad på tempo, så det blir mkt sidsteppande i början.
Man kan inte heller lita på sin gpsklocka pga alla skyskrapor, km-tider etc stämmer nada den första milen så man får helt enkelt springa på känsla och puls.
Första delen av loppet går lite zick-zack över södra och norra delen av Chicago, innan man vänder norrut och upp mot Lincoln Park, en väldigt vacker del av banan. Man vänder sedan söderut igen på en parallell gata och då har man sprungit ca 13 km. Ner mot Old town, och tillbaka mot skyskraporna. Efter att ha kommit över på södra sidan av Chicago igen, vänder man ut mot West side och springer igenom Greek town, Universitetsområdena, Little Italy, Chinatown och då är man nästan längst ner i söder vid The Gap där man vänder upp norrut igen mot mål.
Banprofilen är snäll, med mkt få backar, det är broarna och tunnlar som gör höjdskillnader. Dock är det betong under asfalten vilket är stumt och gör att låren tar stryk, mer än normalt.
Plan A var att springa i ca 5:30 fart för att helt säkert komma under fyra timmar.
Hade jag en perfekt dag så skulle jag satsa på 3.45, och ca 5:20 tempo.
Båda dessa planer förkastades omgående då jag återigen kände det där studset i kroppen som talade om att ”Sluta fåna dig, nu kör vi, det svänger ju”….
På väg genom Chinatown – pigg å glad.
Jag hade en fantastisk känsla genom hela loppet, från 18 km till 34 km var jag i Runner’s High- bubblan, kroppen skötte löpandet själv och jag log, hejade och mådde så bra. Många pratade om ett skyfall men jag kan inte minnas det, däremot minns jag att jag kom ifatt – och passerade – 3.40 farthållarna, att det var väldigt många 90-graders-svängar, att jag bara sprang om löpare, att det finns otroligt många olika löpstilar, att alla som kommer i mål är hjältar och att jag undrade när det skulle bli jobbigt…
Strax efter 35km skylten kommer det dock en liten luring, där är det ett svagt uppförslut på ngn mile, och där kände jag de första tendenserna på stumhet och trötthet, fram tills dess låg jag på sluttid på runt 3.36. Fick ett kort hugg av kramp som saktade ner mig något mellan 38 och 39 km men fick förnyad energi när 40km skylten passerades och bestämde mig då för att köra så mycket jag orkade hela vägen i mål.
Uppför sista backen – tungt nu!!!
Sista svängen in mot mål innehåller egentligen den enda riktiga backen på hela loppet och här sliter jag mig upp för att hålla tempot, ser målet och inser att jag kommer komma in på en tid kring 3.38… och inser att alla timmar betalat sig, att det går komma under fyra timmar, att jag är så otroligt nöjd….YES!!! Armarna i luften och jag går omkring i en bubbla och ler, showar med funktionärerna och njuter av målgångspilsnern… Jag har sprungit på 3.38.16!
När jag sedan får höra att vännen Henry i sin första mara, sprungit på 3.34, är succén i Chicago ett faktum. Ulf var stabil trots avsaknad av rejäl löpträning inför detta lopp och joggar (typ) in på 3.16… Det blev en trevlig kväll – enough said 😄
Musketörerna i Chicago
Det här är min fjärde Marathon Major, och mitt andra lopp i USA. Jag tycker att Chicago är ett trevligare lopp än NYCM – det är enklare (och bättre) arrangemang, start å mål på samma ställe, en skön stad och med en persbana… ska bli kul att jämföra dessa två lopp med Boston nästa år… 😄
Man är ju också dum huvudet. Nu när man äntligen går under en drömgräns så tycker man ju att man kan vara lite nöjd… men nej då. Tog inte lång tid förrän tanken på att komma under 3.30 dök upp…
Med det så stänger vi Chicago och nedan här kommer lite osorterade bilder från olika upplevelser i stan.
Må gott!
Lämna ett svar