Så blev då dags. Barcelona Marathon, min tredje marathon.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har uppladdningen inför detta lopp inte varit den bästa och jag hade inte några större förväntningar på att det skulle bli ngt vidare trevligt lopp. Bara för drygt en vecka sedan så var det väldigt tungt att andas och jag hostade upp slem både nu och då. Så mentalt var jag inte på topp utan hade mer eller mindre ställt in mig på ”worst case” – ett gå-löpa lopp och en sluttid på kanske 4.30-4.45.

Dock kändes allt mkt bättre när Jonas och jag kom fram, det var varmt (typ svensk sommar -18-20 grader och sol) och första träningspasset på plats – som vi sa skulle bli max 5 km, blev visst 13 km till slut… och det kändes helt ok, lätta ben och bra andning. Likaså Breakfast Run, dagen därpå, var en positiv upplevelse, då det är en rejäl backe upp till Olympiastadion, men jag kunde trycka på rejält de sista två km, med km-tider på 4.58 och 4.38… uppför.

Således hade mitt humör gått upp lite vad gäller maran och jag hade iaf fått lite feedback på att det fanns en viss kondis kvar i kroppen. Dock insåg jag ju såklart att jag inte var tränad för mara-distansen, antalet långpass har varit för tok för få och jag visste att de sista km skulle bli tuffa oavsett.
Det positiva var ju att man sagt att banan var lätt och ganska platt. Det tuffaste skulle bli de sista två km som är en uppförsbacke, lång och seg.

Banan i sig är en ”rundbana” – dvs start och mål är på samma ställe. Man startar med det gamla slottet som fond, som numera är ett museum för katalansk konst. Loppet går sedan runt i de centrala delarna och man passerar de flesta av Barcelonas sevärdheter. Banan är rak, med relativt skarpa krökar, dvs det är långa raksträckor längs med avenyerna och sedan blir det gärna en 90-graders sväng. Vid två tillfällen så springer man på samma gata/aveny och man vänder vid ”änden”…

Nåväl, dagen kom och hotellet hade tidigelagt sin frukost för maran, så vi var på plats vid 06:00 och klämde i oss en massa gott. En lugn och avspänd frukost och sedan gick vi dryga 2,5 km till starten. Både Jonas och jag skulle stå i fjärde fållan – för de som springer på 3.45-4.00h. Det var ingen av oss så glada över då vi tänkte att det finns en stor risk att tempot är för högt i början. Vi ställde oss därför ganska långt bak så att de ”snabba” kunde få rusa iväg

Vid gott mod vid starten

En kul grej med Barcelona Marathon är att förnamnet står med stora bokstäver, så att publiken kan heja på dig med ditt namn.

Startskottet small sedan vid 0830, på utsatt tid. ”Alla” startade samtidigt, men det tog ett tag för oss i fjärde led att komma fram till starten. Vädret var bra, inte jättevarmt, ca 14 grader och det var växlande molnighet. Den första milen gick genom bostadskvarter, med lite publik, de flesta hade nog inte vaknat,,, fördelen med dessa kvarter var att det var skuggigt. Första milen tog jag det lite lugnare med km-tider kring 5.45-5.50 men vid Camp Nou, så kändes det så bra att jag ökade på och hade i stort sett jämna km-tider fram till 30 km, kring 5.25-5.30.

Humöret var väldigt bra genom hela loppet, mentalt hade jag ingen dipp, inte ens när jag kände att benen inte längre ville vara med vid ca 32 km. Istället så fortsatte jag gneta på, dock nu långsammare.

Jonas och jag hade tappat varandra ganska tidigt och jag hade inte koll alls på var han var, om han var framför mig eller bakom. Men då jag länge sett en möjlighet at komma under fyra timmar ville jag försöka så länge det var möjligt. Men vid 40 km så insåg jag att det skulle bli väldigt svårt att komma in under fyra timmar. Dock var humöret fortfarande på övre halvan och jag kunde hålla samma tempo uppför backen som de senaste fem kilometrarna.

När det var 500 m kvar så ökade jag upp till en spurt, min vana trogen. (Alla lopp ska avslutas med en spurt.. :)) Det roliga här var att det kom upp en kille jämte mig då, och ”kaxade” sig, han sprang upp jämsides och flinade, men det gav ju mig den tändvätskan som krävdes och jag sprang de sista 500 metrarna i ett rasande tempo… min ”kompis” försökte hänga med och utstötte ngt ”stridsvrål” för att få extra kraft, men det lönade sig föga… 🙂

I mål således med ett leende… Stum i låren, men i väldigt god form för övrigt, inte ont och inte med en känsla av ”aldrig mer”. Väldigt kul, helt enkelt.

Tills jag kollade tiden för Jonas. Som kom i mål två minuter innan mig. På 3.59.43! Själv missade jag – som jag insåg – 4-timmars spärren med lite över en minut…

Hade man vetat att han var så nära….!
Tiden ovan är dessutom personbästa på marathon-distansen, och det hade jag inte trott imorse, när vi gick till starten. Dessutom tycker jag inte banan är så ”platt…

Summeras allt så är jag ändå mkt nöjd med mitt lopp, baserat på de förutsättningar jag hade och nu några timmar är jag förvisso lite stel i benen, men i övrigt glad och pigg.
Nu ska vi ut och äta ngt gott och njuta av de sista dagarna. På tisdag åker vi hem, ska bli skönt och trevligt att träffa familjen igen.

Glad efter målgången – medaljen om halsen

må gott allesammans!