Dagen D – två års väntan är till slut över. Startskottet (eller kanonskottet som det egentligen är) ska äntligen höras för mig idag.
Ja, jag vet, det låter pompöst, men har man väntat på ngt så länge så blir det nästan konstigt när dagen äntligen är här. Känns som man behöver säga det för sig ett par gånger för att det ska bli på riktigt…
Väckning kl 04:00. Var inga problem med att vakna och gå upp. Kläderna och frukosten var förberedda sedan kvällen innan. Johan och Patrick var på samma humör, och det vilade en ngt sammanbiten laddad stämning över oss alla, alla var taggade kan man säga.
05:30 skulle bussen ta oss ut till startområdet vid Verrazanobron, en resa på ca en timme. Hamnade jämte Fredde, som hade sprungit förra året, så vi pratade – så klart – om loppet idag. Fick lite tips av honom kring några partier av banan och vi önskade varandra lycka till. Återförenades med Johan och Patrick vid startområdet och det blåste rätt kallt där, så jag var tacksam för att jag tagit på mig rejält med kläder.
I samband med anmälan får man välja om man vill lämna in en väska som ska transporteras till målet, eller om man vill ha en varm poncho i mål och lämna de överdragskläder man har på sig innan start till välgörenhet (New York’s hemlösa bl a). Jag och väldigt många med mig, hade valt det senare, dvs lämna kläder till välgörenhet. Av den anledningen blev det rätt roligt att titta på folk, många såg ut som hej-kom-å-hjälp-mig med omaka kläder, målarkläder osv… Den något udda grenen ”största jackan på mänsklig person” vanns av Patrick… 🙂
Det är – av naturliga skäl – ett stort område man vistas på, som är uppdelat i tre färgkodade sektioner. Innan man kommer till start så gäller det att leta upp sin färg, sin startgrupp och sin corrall… Häng med så ska jag försöka förklara vad detta är…
Verrazanobron är uppdelad i två nivåer, en övervåning och en undervåning – med fyra körfält på resp våning. NYCM använder tre av fyra körfält för sin start och dessa är färgkodade så vet vet vilket körfält du ska starta i. Färgerna är blått, orange och grönt varav blått och orange startar på övervåningen. Jag själv hade orange och fick således stå på övervåningen, vilket förstås är en mäktig syn då bropylonerna är jättelika… (211 meter höga, du springer ca 80 meter ovan vattnet)
Utöver färgkodningen så delas man in i ”waves”, vilket är startgruppen, men inom startgruppen finns det s.k ”corralls” från A – F vilket är en sortering på hur snabbt du springer marathon. Låter det krångligt? Det var det inte på plats, ett smidigt system faktiskt. Men det gör också att det blir väldigt stora startgrupper, waves, på ca 12-15000 personer… Jag hade startgrupp två och corrall A, vilket innebar att jag låg i främsta gruppen i andra startvågen, med start kl 10:15.
Det var inte tanken, men jag hamnade väldigt långt fram i startgruppen, när vi gick upp från själva uppsamlingsområdet till starten uppe på bron. Hade nog inte mer än ngt hundratal framför mig. Tänkte att jag inte får ryckas med av de gaseller som stod där, utan hålla mig lite åt sidan – bron är nämligen både lång och rätt brant upp till toppen innan den viker av nedåt.
Det kändes bra där, äntligen! var känslan i kroppen. Nu skulle jag snart få komma iväg och få se och uppleva det som jag hört så många prata om och det som jag väntat så länge på. Det spelades medryckande rock och en snabbpratande speaker introducerade oss till starten. Den amerikanska nationalsången sjöngs av ngn donna och efter det så lägrades sig tystnaden… och förväntan… Snart…
BOM! Kanonskottet brann av över Hudson Bay och vi var iväg!
Efter loppet insåg jag det positiva med att stå så långt fram. Det var inte det minsta trångt, som det var för de som stod i corrall E eller F… Bron är gigantisk och bropylonerna som håller upp bron är som sagt jättelika. Man är liten där uppe – men utsikten är makalös in över New York.
Tempot blev dock inte så högt som jag trodde så jag låg fortsatt långt fram över hela bron, och när man lämnar bron lämnar man också Staten Island och kommer över till Brooklyn.
Här börjar också publiken kanta loppet. Det är glada människor som glatt hejar på alla som deltar i loppet.
Dock – att ha en tröja i svenska färger och med ”Sweden” på bröstet genererar fantastiskt mkt hejarop – ”Go Sweden”, ”You looking good” osv… För de som skrivit sina namn på tröjan gav det ännu mera hejarop…
Det var uppenbart att amerikanare gillar Sverige lite mer än andra, hade vid flera tillfällen löpare som jag såg också hade sina namn och länder på tröjan men publiken hejade – upplevde jag – mera på oss i svenska färger än andra… kanske jävig här men så tyckte jag iaf. 🙂
Från brofästet är det nu en lång raksträcka som i princip lutar lite svagt nedåt i 14 km. Det är alltså väldigt lättlöpt, och Brooklyn-publiken är härlig. Mkt musik och glada hejarop hela tiden.
Loppet kantas också av en massa poliser. Egentligen otroligt mkt poliser. De står ca 200 m från varandra i par oftast. Varför så mkt poliser? Ja, dels är det för att polisen hjälper till att hålla en viss ordning på loppet, men det var faktiskt mer poliser än vanligt detta år, de hade förstärkning av flera olika specialstyrkor, som terroriststyrkan och S.W.A.T-team – vilket berodde på att Al-Quaida har lagt ett bombhot – vad jag förstod inte specifikt mot maran utan mot presidentkandidaterna. Clinton och Trump kommer båda vara i New York under sin valvaka, och det fanns därmed en förhöjd hotbild även mot New York Marathon.
Nu hände det inget under maran, som väl var.
Första sträckan av Brooklyn går alltså rakt och ngt nedåt hela tiden, men efter en ”nästan” 90-grader sväng så kommer man in på LaFayette Blvd. Här börjar den första lite sega uppförsbacken på drygt 2 km. Jag kände mig fräsch här och hade även insett att tempot var alldeles väldigt mycket för högt mot vad jag tänkt mig – låg på 5.15 – 5.20 min/km mot planerade 5.40 – 5.50 min/km. Kände även en viss stumhet i benen som jag inte var van vid, vilket jag relaterade till det hårda underlaget . Man springer väldigt mkt på betong på denna mara. Betong är mkt hårdare än asfalt….
Nåväl, jag tyckte ändå inte att tempot var överdrivet högt så jag fortsatte i jämn fart. Efter Lafayette-backen så planar det ut igen och man svänger in mot Williamsburg – den judisk-ortodoxa delen av Brooklyn. Dessa människor är lite annorlunda mot vad vi svenskar är vana vid, alla män bär vit skjorta svarta byxor och långa smala överrockar, en speciell typ av hatt och männen har långa polisonger.
När de är i kyrkan tas en speciell typ av cirkelrund pälsmössa på och svartvita bönesjalar hängs över axlarna. Det är strikt hierarki, männen bestämmer och kvinnan har inte mkt att säga till om.
Det mkt speciella med Williamsburg är att här är det tyst. Att träna och springa som vi gör anses syndigt och de flesta av männen som går förbi på gatan bevärdigas oss inte med en blick. Ingen applåderar, jo ngn enstaka ”vanlig” människa som är i stadsdelen kan höras, men i jämförelse med Brooklyn är det tyst. Men snart nog så återkom ”larmet” och publiken…
Vi kom nu till bron som förbinder Brooklyn med Queens – Pulanski Bridge.
Här är man halvvägs genom maran och hit hade det gått väldigt fort för mig, när jag kollade klockan efteråt så visade den att det var den snabbaste halvmaran i år. Tänkte att det här kommer aldrig att hålla och mer eller mindre tvingade mig att sakta ner. Fram till hit har det varit en väldigt lättlöpt bana, men jag visste att det fanns tuffa partier framför mig och jag ville inte heller dra på mig vare sig en skada eller springa in i den beryktade väggen. Det hårda underlaget känns…
Fyllde nu på med min första energi (utöver att jag drack några klunkar vatten på alla stationer) som jag hade med mig och tuffade på – nu i ngt lägre tempo.
Queens passerade relativt obemärkt måste jag säga, mkt folk, men efter den fantastiska publiken på Brooklyn så upplevde man nästan Queens’ publik som lite avslagen… Mitt främsta minne här var att jag för första gången under ett lopp gick på toa. Hade varit kissnödig sedan start men tänkt att det släpper nog… 🙂
Efter toabesöket så kändes det ju bättre och så var det dags för nästa bro – Queensboro Bridge – en fantastisk skapelse…
Även denna bro är i två plan och här springer man på undervåningen, så tyvärr får man inte se den fantastiska stålkonstruktionen på bilden. Här stod ingen publik så nu blev det tyst på hejarop och musik – vilket var skönt. Det var skönt att fokusera på löpningen ett tag och gå in i bubblan under några kilometrar.
Jag hade innan loppet varit orolig för kramp eller andra smärtor i fot eller häl men det kändes väldigt bra. Inte heller andningen eller astman var ngt som jag upplevde som jobbigt. Det enda jag tänkte på ibland var den stumhet som jag nämnde jag upplevt redan tidigt i Brooklyn, men jag tänkte mkt på att hålla upp kroppen, titta långt fram – springa ståtligt som det heter. Ville inte falla ihop med överkroppen.
Det var tyst och lugnt uppe på bron, visst hördes trafiken på övervåningen och dunsarna från däcken när de kördes över broskarvarna i betongen, men snart nog började man höra lite avlägset ”bruset” från publiken på Manhattan.
Nedför den långa backen på Queensboro bridge och in på First Avenue på Manhattan – och jisses! Vilket liv!
Dock – vilket jag emellanåt störde mig på – det var även en massa skrik och vrål som bara blev konstigt, men fortfarande hördes massor med ”Go Sweden” och på 69:e gatan stod Springtime’s hejaklack med L-G Skoog i spetsen och gav lite extra boost.
Här passerades 30 km och nu började jag känna en tilltagande trötthet i kroppen. Den stumhet som var i benen kändes mera och jag tyckte jag tappade löpsteget lite här. Gick nu konsekvent vid varje vattenstation för att vila lite.
Jag förstod att min – för mig – tuffa öppning, nu höll på att ta ut sin tribut, men kroppen var fortfarande ok, på så sätt att det inte fanns några smärtor, jag började bara bli dränerad på energi. Tog några bananer från en station samt den andra energigelen som jag hade med mig, den sista tänkte jag spara tills efter Bronx.
1st avenue är lång. Väldigt lång. På bilden ovan ser man den spricka mellan höghusen som visar gatan. Det gav ju närmast en illusion om att du skulle springa rakt fram i evighet…
Tempot var fortfarande jämnt men nu väsentligt lägre, nu höll jag ett tempo som mera motsvarade 6-minuter per km.
Ett råd som jag hade hört från Mr Marathon – Anders Forselius – var att använda sig av publiken. Att showa och bjuda på sig själv gav rejält med feedback och det gav mkt energi tillbaka. Det gjorde också att denna långa raksträcka – nästan 6 km – kändes kortare och helt plötsligt så såg jag bron över till Bronx – Willis Avenue Bridge.
Tiden i Bronx blev kort, och det var lite publik – iaf om man jämför med Manhattan som man just kom från. dock var det mkt musik vilket jag uppskattade mera, iaf lade jag märke till att spelades mera här än t ex på Manhattan eller Queens.
På Bronx passerades väggen, eller den beryktade ”the Wall”. Många börjar nu få det jobbigt på riktigt och man springer – just vid själva 20 mile-markeringen – under en bro som man lägligt nog kallar ”the Wall”.
Sedan var jag helt plötsligt över till Manhattan igen, och den femte bron passerades utan att jag lagt märke till det. Madison Avenue Bridge måste ha varit oansenlig, eller jag som är trött…? Kanske en kombination av båda..?
Här i norra delen ligger Harlem och här var det återigen en härlig publik med mkt musik. Tillsammans med Brooklyn så tyckte jag att Harlem var trevligast att springa igenom då man verkligen fick kontakt med publiken.
Här i Harlem tog jag min sista energigel men jag började nu bli riktigt trött och känna ett visst dränage på energi. Under Manhattan hade jag varit hungrig, det hade knorrat i magen vilket jag inte hade tyckt varit ngt bra tecken och effekterna började nu kännas.
Men nu var det inte långt kvar, så det var bara att fortsätta att jobba. Jag hade vätskestationerna som delmål, så jag sprang mellan dem och gick under tiden jag drack vatten och sportdryck. Tyckte det funkade rätt bra och jag svängde slutligen in på 5th Avenue – den sista raksträckan innan Central Park och målet.
Vädret hade ju varit fantastiskt under hela loppet, visst var det emellanåt kalla och byiga vindar, framförallt på de lite högre broarna, men solen lyste nästan hela tiden och just när jag kom in på 5th Avenue hade man solen rakt framför sig och det var så enormt fint. Under några 100 meter här så glömde jag allt annat och njöt – njöt av att få springa, njöt av att höra publiken, njöt av att känna solen i ansiktet och att veta att målet trots allt inte var så långt bort.
Men så kom backen.
Den var inte så brant. Den var inte egentligen alls brant. Snarare än liten lätt lutning. Men den upplevdes som att den aldrig tog slut. Och här gjorde jag väl egentligen mitt stora misstag under loppet, jag underskattade backen och dess längd och sugande kraft – inkl mina egna energidepåer. Så jag sprang uppför den. Med facit i hand skulle jag gått en del uppför denna för att bättre ha krafterna i Central Park.
När backen väl slutade och vi slutligen vek av in mot Central Park flimrade det för ögonen och jag var riktigt, riktigt trött. Benen kändes inte längre som de skulle bära. Men nu var det ju bara drygt tre km kvar. Så det var bara att kämpa på. Fick tyvärr börja gå här för att det kändes emellanåt som att jag skulle svimma.
När jag slutligen kom ner mot 25 mile skylten kände jag att nu fick det bära eller brista, nu skulle jag springa sista delen in mot mål.
Vilopausen hade trots allt gjort gott, och som alltid ska jag avsluta mina lopp med en långspurt. Från hörnet av 5th Ave / 59 gatan ökade jag tempot och jag kunde avsluta i god stil inför alla fotografer som kantar de sista 800 metrarna in mot mål.
Sista 200 metrarna var en lite backe upp, men nu struntade jag i all trötthet att fortsatte att trycka på och där såg jag slutligen målbågen.
Tiden i mål blev trots allt bättre än vad jag hade tänkt mig. Ursprungligen hade jag tänkt att springa på mellan 4.15-4.30 h men jag kom in på 4.13.39 och jag missade nog bara några minuter på att jag gick en hel del i Central Park…
Jag förlorade nog mer tid på alla stopp jag gjorde för att fota… 🙂
Jag fick sätta mig ner i tio minuter direkt efter målgång, för med spurten hade jag trots allt tagit ut mig så pass att jag inte längre kunde stå upprätt. Det snurrade och jag kunde inte riktigt fokusera blicken. Men efter en stund i hukande ställning och blundande så gick det över och jag kunde ta bilden ovan. 🙂
Svårt att beskriva känslan i kroppen efteråt, självklart var jag ju väldigt glad och kroppen mådde trots allt inte dåligt. Inga kramper whatsoever. Magen hade inte krånglat alls. Sista 7-8 km hade hälen börjat göra sig påmind och göra ont men inte på ngt sätt på något sätt som var alarmerande. Dock vet jag att jag kommer halta i två dagar efter loppet…
Men samtidigt kommer känslan – är det över nu? var det inte mera?
Tror allt det där kommer ge sig när man får landa i alla minnen, sortera bilder osv. För det är jag väldigt nöjd med – att jag tagit en massa bilder och även filmat mig under loppet. Det kommer göra att känslan och minnen kommer leva länge efter det jag kommit hem.
Jag fick min medalj och började gå mot utgången där jag skulle få min ”post-race poncho” – en värmande överdragspläd innan jag begav mig till hotellet.
Tillbaka på hotellet fann jag bara Johan, som gjort ett fantastiskt lopp, på 3,29 h. Men Patrick då? Var var han? han hade ju också den tiden som mål… Han kom till slut, men tyvärr hade han fått problem under loppet med orkeslöshet och kramper. Efter målgång uppsökte han sjuktältet och fick buljong och värmande filtar och mådde strax bättre . Skönt att det inte blev ngt värre med det. Han blev glad när han fick höra att han trots allt sprungit lite snabbare än mig… 🙂 men det kan jag gladeligen bjuda på.
Dusch, en målgångspilsner och lite vila på det, så var man faktiskt i god form inför kvällens Springtime avslutningsmiddag. Jag och Patrick skulle gå på den och på restaurangen så satt vi med Caroline och Jennie, två härliga tjejer som båda haft en minst sagt krokig väg till NYCM och dessutom en massa strul under loppet. Men de gav inte upp utan sprang tillsammans hela vägen och stöttade varandra och sprang i mål hand-i-hand. En på alla sätt, otroligt stark berättelse som bara visar att man klarar så mkt mer än vad man tror om man bara bestämmer sig. Har man dessutom en kamrat som stöttar så är inget omöjligt…
Efter middagen så valde vi fyra samt Thomas (för övrigt han som sprang snabbast av alla hotellets löpare..) att fortsätta kvällen på ngn trevlig pub och där slutar min rapport från NYCM 2016.
Summeringen är att NYCM2016 varit en fantastisk upplevelse på alla sätt, inte minst p g a alla härliga människor som man mött under resan. New York som stad var också en väldigt positiv upplevelse, med en varm och inbjudande atmosfär.
Loppet var fantastiskt välorganiserat och det blev ännu enklare iom att man valt att åka med Springtime som såg till att man inte behövde tänka på logistiken alls kring loppet. Vädret var perfekt.
Jag är ändå mest glad över att kroppen har hållit. Att hälsenan och hälen inte bråkat under loppet. Att jag tar slut på energi är inget annat än att jag tränat för dåligt för maratonsträckan, men nu vet jag att hälen håller igen.
Känslan av att veta att det GÅR att springa långt är nog ändå den bästa.
Sen är ju medaljen rätt snygg också. Och tung. 🙂
Må gott!
Lämna ett svar