Ja, efter kvällens pass – där jag sprang Kungsholmen runt – känns det helt ok att planka Triss-rubriken…

Från början av Hornsbergs strand – utsikt över Ulvsundasjön

Det är märkligt hur vissa pass utvecklar sig, både mentalt innan och löpmässigt under tiden man springer. Visst har du också haft pass där du egentligen inte alls känner för att träna, men du har ändå bestämt dig för att när du kommer hem (eller som i mitt fall nu – när du kommer till hotellrummet) att ge dig ut på en löprunda eller genomföra ett gympass.
Sedan blir det där passet ett av de bättre passen man kan tänka sig…

Iofs så infann sig faktiskt inte den känslan under kvällens pass… det var inte så att benen gick av sig själva, och det var inte ngn ”Runners High”, där man på något sätt bara svävar fram – nej, istället kändes benen märkligt tunga och stumma och jag fick s a s hela tiden driva på steget. Dock så fungerade ju lungorna väldigt bra, dvs andningen var aldrig tung eller slitsam, vilket inte händer ofta.

När man springer Kungsholmen runt, med start ”från stan” (Centralen) och som i mitt fall, man håller höger, springer man först på Kungsholms Strand, därefter Kristinebergs strand. Här är det i princip platt, eller iaf väldigt små backar. När Kristineberg Strand tar slut, ger man sig sedan uppför Kristinebergsklipporna och därifrån, är det uppför i stort sett hela vägen till punkten där man står ovan Essingeleden. Är inte säker på att min GPS visar rätt, men enligt den ska det vara 33 meters höjdskillnad däremellan, fördelat på ca 2 km.

Och uppför dessa backar var det en njutning att springa…!

Från Atterbomsvägens högsta punkt – utsikt över Essingeleden

Det är så skönt när man känner att det bara är att mala på, man har ett bra driv i benen uppför, andningen är under kontroll och det är bara gött. När det sedan vände och började gå nedför så tog jag med mig den känslan och det är tydligt att då började det gå fort. (iaf med mina mått mätt.) Efter Essingeleden så låg jag stadigt på km-tider under fem min per km.

Och det var länge sedan.

Enligt min GPS blev det ett nytt PB på 5 km, och det kan nog stämma, har inte skrivit upp ngn snabbare tid i mitt lilla excelark där jag för upp en del statistik kring lopp jag sprungit etc, inkl mina PB.
21.27 är mitt nya personbästa på 5 km., 22.46 var det gamla, från Kisa stadslopp.
Det intressanta är ju också att detta PB sattes på andra halvan av träningspasset, således har man gjort en s.k negativ split också – andra halvan ska gå fortare än första…

Hela passet blev 11,5 km, vilket avklarades på 56:38, med en 10 km passering på 51:20. Sista km (den mellan 10-11) avklarades på 3.54 min/km. Två korta fotopauser är inkluderat i dessa tider…
Och visst – det är inte tider som skrämmer någon, men från mitt perspektiv så är det rysligt bra… 🙂

Km-tiderna för dagens runda

Och bäst av allt – jag är inte en urvriden disktrasa när jag kommer fram till målet, utan mår egentligen väldigt bra.

Hur kan det bli så här? Jag var, bara för dryga två veckor sedan, närmast däckad av influensa och det kändes som man hade flera kilo snor i lungorna… Nu, springer man som aldrig förr.
Den enda förklaring jag har är att cyklingen på trainern i garaget nog gör mer nytta än vad jag trott att den skulle göra.
Jag hängde med långlöpargänget från Kisa SK i helgen som var, och även där var jag förvånad hur pass bra det kändes. Dessa herrar är inte att underskatta när det kommer till löpning och jag brukar vara väldigt trött och sliten efter dessa pass, men även här var jag fräsch vid hemkomsten, trots årets längsta pass på 16 km.

Sådant här är ju givetvis otroligt positivt för ens självkänsla men även för att mentalt bryta ner en del barriärer som byggts upp under den nästan 2-åriga konvalescens som varit pga hälseneproblemen.
Mentalt säger det mig att;
Det är inte omöjligt att springa lite snabbare, och jag går inte sönder för att jag ökar tempot.

Bra känslor att ta mig sig framöver…
Nu ska jag käka Scandic Norra bantorgets erkänt goda Ceasarsallad med bacon.

Må gott!