Sommarkvällarna har oftast varit fantastiska…

Det har ju knappast undgått ngn i Svea rike att det varit varmt i sommar i Sverige. När jag tänker tillbaka så började värmen för mig med London marathon (22:e april) och slutade egentligen inte förrän i dagarna i augusti – dryga 3,5 månad med temperaturer i snitt kring 25 grader… Man kan väl lugnt säga att jag acklimatiserat mig till värme nu… *lol*

Sedan London Marathon så har träningen gått bra, även om jag fått ett nytt udda problem med astman – total andnöd (typ). Det yttrar sig så som att jag upplever det som att lungorna låser sig – det går inte att få ner någon luft öht. Väldigt obehagligt, även om det släpper snabbt så blir man ju rejält skärrad när det inträffar. Väntar nu på en remiss till lungröntgen och sedan får vi se – enligt läkaren så var det inte ngt ovanligt, utan ngt som kan hända som ansträngningsutlöst astma, en biverkning som hon kallade det… Nåja, detta inträffar inte så ofta och jag har lagt till mig med några andningstekniker för att lösa detta – det jobbiga är att hela kroppen åker i fullständig spinn när detta sker, så pulsen rusar och alla system larmar… vilket iofs inte är så konstigt… vi får avvakta utredningen helt enkelt, tills dess tränar jag på.

en cykla-vilse-i-skogen-tur med Jonas…

Våren har varit intensiv, med mycket av allt – jobb, träning, tävling – och däremellan familjeliv. kanske inte i den ordning som man vill ha det. Har varit med i både Göteborg och STHLM mara  efter London, så det blev rätt hårt matchat där, men det funkade bra.

Jag är inte längre någon större fan av Göteborgsvarvet, tycker det blivit rejält mycket sämre sedan man flyttade mässan från Frölundaborg. (även om jag förstår varför…) Detta var åttonde varvet som jag sprang och det känns som att det nog var mitt sista, om man inte hittar på ngt nytt spännande med Varvet.

Första loppet i dessa skor, men kommer nog inte göra ngn mara i dem,

Själva varvet gick helt ok, hade ställt in mig på en tid kring 1.50 och springer in på en tid på 1.50.24, så min raceplan funkade bra, kan man säga… 🙂 Då jag skulle springa STHLM två veckor senare ville jag inte dra på för hårt och riskera någon skada eller liknande.

Rejäl spurt på upploppet vid Göteborgsvarvet

STHLM Marathon är ju desto mera inspirerande, och i år var det ju dessutom premiär för den nya banan vilket många med mig var nyfikna på. Borta var varvstänket, där man skulle upp på Västerbron två gånger, utan nu sprang man ett varv genom – i princip – STHLM’s hela innerstad.

En del av den nya banan – STHLM marathon

Även i år fick jag med mig familjen upp till STHLM och vi bodde i år på Djurgården, ett stenkast från Grönan. Engla var anmäld till Juniormaran, men valde att inte ställa upp där p g a knäproblem – vi var iaf på mässan och hämtade ut nummerlappen båda två.

Lattjo på mässan!

Att gå i startområdet på Östermalms IP känns ibland som att man går ett varv runt kvarteret och hälsar på grannarna, det är många som man känner och har en relation till, så det blev mkt snack och pepp med allehanda goda löparvänner.

Favorit i repris, att träffa Jennie och Patrick på STHLM mara.

Det var ju riktigt varmt, varmare än London, och temperaturen var på väg mot 30 grader. Av den anledningen duggade varningarna tätt från allehanda läkare, tidningar och utskick om att dricka ordentligt och att ta det lugnt. Några gick så längt som att de uppmanade till att inte ens ställa upp…
Tricket med att hantera värme i samband med löpning är inte att dricka kopiösa mängder vid varje station – som många gör – utan att försöka kyla ner sig, och då framförallt huvudet. Då undviks ”värmeslag” som är det vanligaste problemet vid värme. Väldigt sällan ngn får vätskebrist på ett marathon, då har man misskött sig länge med sitt vätskeintag..

Jag måste säga att jag gillade den nya banan – man får se andra delar av STHLM och den är mera omväxlande även om knutpunkten nu är förlagd till Strandvägen där man passerar 3 gånger.
Första delen är flack och snäll (ut mot Kungsholmen, genom Östermalm och ut på Djurgården – som var kort och trevlig)  – och det är nog så att maran börjar vid 25 km när man kommer till Slussen och rundorna runt Söder.
Efter Slussen fortsätter man upp på Hornsgatan (på högra sidan) och viker strax ner mot Söder Mälarstrand för att springa mot färjeläget och Folkungagatan. Många tyckte denna delen var tråkig men den erbjöd dock en rejäl skugga vilket var mkt skönt…
När man efter Folkungagatan passerat Medborgarplatsen så springer man i Södertunneln tillbaka till Hornsgatan och dess vänstra sida. Här blev det mkt publicitet då många lyckades med konststycket att springa fel här… av den enkla anledningen att man bröt avspärrningen mellan höger och vänster sida på Hornsgatan och därmed missade avfarten ner till Söder Mälarstrand… Jag såg flera som kröp under det rödvita plastbandet som spärrade av resp sida, så utifrån mitt perspektiv så gjorde man ett aktivt val och jag har svårt att tro att ngn missade avfarten för att det inte var tillräckligt utmärkt… nåja, oavsett så lär nog detta vara åtgärdat till nästa år.. 🙂

Allt hade gått riktigt bra fram till nu, jag höll mitt tänkta tempo och jag jobbade på uppför Västerbron ute några större problem. Men så kom den där sketna dippen på den flacka Norr mälarstrand… *mäh* mellan km 35 och 38 var det riktigt tungt och jag fick gå ett tag. Vid Centralbron så började krafterna komma åter och jag lyckades springa på i ett vettigt tempo även om Narvavägens backe – som ser så liten ut – var nog så jobbig.

Skönt att kunna avsluta snyggt…

I mål på en tid som var närmast identisk med fjolårets – 4.02.49 och i gott skick, mkt bättre än förra året. Hade inte störts utav värmen i någon större utsträckning (inte alls som i London) utan det som skedde vid 35-38 km var nog mest att energin tog slut och det tog ett tag innan kroppen ställde om sig igen till annan energitillförsel.
Jag var nöjd och belåten med loppet, som kändes mkt mera stabilt än Londons marathon och hade inte nämnvärt ont i kroppen – till skillnad från många andra… 🙂

Faktiskt en riktigt snygg Finisher-tischa – STHLM mara medaljen är som vanligt gedigen

Ett krasst konstaterande är att jag endast är femhundra meter från att komma under fyra timmar så det är bara att kämpa på med träning och långpass.
Och sommaren har faktiskt varit bra för min träning, den har varit kontinuerlig och konsekvent och jag har undan för undan känt att det går bättre och bättre. Har kört några lokala småtävlingar och i många fall så har det blivit personbästa på rundan eller distansen vilket känns riktigt skönt.

Ett av de längsta långpassen i somras – tillsammans med Björn

Det stora målet är ju Chicago i oktober och det vore otroligt skönt att känna sig stark genom hela loppet… men jag vet ju hur en marathon funkar… det är tufft och det bruka kunna hända olika saker som man inte är beredd på eller som man räknat med…

En kul grej gjorde vi med jobbet innan semestern – vi cyklade Vättern tio mil – och jag hade så klart tänkt glida fram på nya racern, men den hade inte kommit i tid till tävlingen så det fick bli att äntra MTB och yla (ja, grovmönstrade däck ylar på asfalt…) runt Omberg och hem igen.

Sir Trenton III – snabb som vinden… 😀

Gick faktiskt riktigt bra, med draghjälp från de övriga essen i gruppen lyckades jag hålla närmare 28 km i snitt i tio mil utan någon nämnvärd cykelträning. Att man blåste om ett antal med fina racers även nedförs vid Omberg retade uppenbarligen en del… en hel del kommentarer hördes men det gjorde ju bara flinet bredare… 😀

jepp, fler medaljer till samlingen

Veckan efter kom så racern hem till mig och det är ju en fantastisk upplevelse att cykla runt på den. Har bland annat blivit några rundor till jobbet och ett riktigt skönt pass runt Roxen, för att nämna några cykelupplevelser. Blir dock inte så mkt cykla som jag skulle önska då det varit mer fokus på att bygga upp löpningen…

En ren och skär skönhet…

Nu är det ju knappt två månader kvar till Chicago så fokus är att bibehålla och möjligen öka ngt på träningsintensiteten på löpningen fram till STHLM halvmara i mitten på september, och ta det lite lugnare därefter för att få till en bra formtopp.
Att fortsätta vara frisk är såklart en nyckel så alla medel är tillåtna där… 😉

I mitt nästa inlägg kommer jag berätta om mitt stora projekt som pågått sedan i januari och som nu är klart för lansering – Konditionskontoret! Det har varit mycket jobb och allt både kostar  mera och tar längre tid än man tror…
Men likt ett marathon kommer man i mål om man inte slutar röra på sig. Så även med projekt.

tills dess – må gott!

Mkt viktigt – ingen som cyklar racer har kvar ventilhattarna… 😉