Sedan 2010 har jag ”gjort” Göteborgsvarvet tillsammans med några sköna kompisar där vi bor i Lerum – det har nu blivit en årlig tradition som vi alla ser fram emot. Det är mkt snack i bilen på vägen ner, vi tar pendeln in från Lerum, hämtar nummerlapp, kraschar någonstans på någon gräsyta vid Slottskogsvallen och fixar med det sista innan start.
Efteråt , en målgångspilsner, tillsammans  med en rejäl dos undanflykter och ursäkter kring varför loppet inte gick så bra som det borde gjort. Vi åker tillbaka, sätter oss i bastun, tar några pilsner, käkar en supergod chili och fortsätter ljuga hela kvällen… Det blir en skön helhetsupplevelse, som andas livskvalitet.
Med undantag för 2013, då jag var skadad så är det nu den sjunde medaljen från GV som hänger på prisstången.

Men, sedan 2013 har jag också i olika omgångar rehabbat mig för hälproblem, det som började som en hälseneinflammation har nu blivit mera ett kroniskt problem och det börjar bli dags att ta ett beslut… acceptera smärtan/problemet som det är, eller göra något mera drastiskt – läs operation?
Hälproblemen och smärtan som den medför påverkar såklart både hur jag springer och hur fort jag kan springa. Vissa dagar känns det inte alls och då är det såklart underbart, andra dagar kan man knappt gå vettigt, kan kännas som att man är stelopererad i foten då.

Efter Barcelona marathon så har jag fått vara frisk och foten har varit helt ok (läs relativt smärtfri) så jag har kunnat träna rätt vettigt och det har ju gjort att både löpstyrka och kondition numera är på en hyfsad nivå, inte ännu där jag vill – men så bra den kan vara baserat på förutsättningarna.
Sista två veckorna nu innan Göteborg har hälen dock trilskats och gjort mer ont än på länge, kommer som smärthugg nästan helt utan förvarning.
Så jag stod på Slottsskogsvallen med lite blandade känslor. Å ena sidan, tävlingsnerven, som vill köra på, å andra sidan, förnuftet – ta det lugnt.

Vädret är ju som vanligt inget man kan påverka, men nog är det den saken som diskuteras mest. Klädval, tempo, strategi osv, allt beror på vädret. Och förmiddagen började som gårdagen slutade, med rejäl värme ca 25-26 grader. Men det skulle visa sig att det skulle bli ett rejält väderomslag – strax efter det att eliten hade startat vid 13:00, så började man känna väsentligt kallare vindar. Skönt, tänkte jag – och troligen 20000 till… Nåväl, klädvalet var ju klart ändå, oavsett väder – linne och tights.

Men innan start så var det ändå ganska hektiskt, chatten på messenger hade gått varm. Flera av de personer som man träffade på NYCM2016, var ju på plats och såklart att vi ville ses… inte helt lätt i ett hav av människor, men till slut!

Kärt återseende 1; Rumskamraterna från NYCM2016. Johan, Patrick och jag – vi siktar nu mot London Marathon 2018! Note to self; Dra in magen när jag står jämte dessa stålmän (och öka på magövningarna)  🙂

Kärt återseende 2; Carolina och Jennie med mig i mitten… Energiboost deluxe att få vara med dessa två i tio min… Och vilka kämpar de är, tjejerna. Problem är bara möjligheter.

Påfylld av energi från dessa två härliga möten med kompisar började jag värma upp inför min start. Blev dock lite beklämd när det inte alls kändes bra i foten utan det strålade smärta upp från hälen vid varje steg. joggade runt lite på uppvärmningsplanen och testade olika steglängd och fotisättningar för att se om jag kunde avhjälpa smärtan på ngt sätt. Masserade och försökte värma foten så mkt som gick.

Nåväl, till slut gick starten och man får äntligen börja springa/jogga. Gjorde hög-fem med Rasmus (skyltmannen vid km 2) och trippade uppför Säldammsbacken.
Det var snart tydligt att startgrupp tolv var en för långsam grupp för mig, trots att jag inte på något sätt forcerade eller pressade. Sprang om löpare hela tiden, det blev väldigt mkt kryssande, zickande och zackande.
Broarna var bara roliga, när det gick uppför kunde jag öka tempot och ”springa som vanligt”, medans jag fick lugna ner mig när det gick nedför.
De sista fyra km vara väldigt trånga, stundtals var det nästan totalstopp, vilket störde lite. Smärtan i foten höll i sig hela tiden, hela loppet – trots att jag tog två Voltaren. Korta, glidande steg var den teknik som funkade bäst och tempot blev därefter.

Officiella tiden var 1.53.08, men tydligen är det såhär ett träningspass ser ut…

Således – känslan av loppet var att det var ett träningspass, det var aldrig jobbigt för musklerna och pulsen låg väldigt lågt. Ändå en väsentlig bättre tid än förra året – nästan sju minuter. Kan inte säga annat än att jag är nöjd ändå, även om jag förstås undrar vad tiden skulle blivit om jag inte haft smärtan i foten… Om inte om fanns…
Och nu idag (måndag) så är foten helt ok. ingen smärta, bara en antydan till stelhet, haltar inte. Så det är uppenbart att det inte gjorde ngn skada att springa GV…

 

nå, viss plåga kan skönjas, och inte var det några kraftfulla steg… men det gick ju vägen ändå.

En sista betraktelse från GV;
En löpare som precis gått i mål är – oftast – inte att betrakta som speciellt intelligent. Av den anledningen tycker jag man gjort bort sig en del kring hur det är när du gått i mål på GV. Du får din medalj, din banan och kexchoklad och sedan då? Nu måste man leta upp dryckesbordet, kaffet, mjölken, bullen och vad man nu vill ha efteråt. Det är inte ens speciellt bra skyltat.
Då jag var fräsch så stod jag en stund och kikade på hur folk betedde sig och de flesta gick förbi drickabordet och följde med strömmen för att komma över ”broarna” till väskorna. Det innebär att det var en hel del som kanske inte fick i sig nödvändig energi för att det inte var tydligt vart man skulle…
Jämför man detta med t ex STHLM halvmara så får du medalj, vattenflaska och en goodiebag inom 75 meter och sedan kan folk krascha bäst de vill i Kungsträdgården… upplever det som ett betydligt bättre ”mottagande” efter målgång.

Jag tycker man borde tänka till lite på detta, det går ju att förbättra med ganska små medel. Men annars är det ett faktum att loppet är en folkfest. Organisationen runtomkring gör ett otroligt arbete och alla är glada. Bansträckningen är omväxlande och trevlig, där man får se mkt av Göteborg. Och det räcker väldigt långt.

Göteborgsvarvet lär få fortsatt besök av mig, och jag hoppas kunna stå på startlinjen nästa år – som skadefri och vältränad.
Nu närmast väntar dock STHLM Marathon om två veckor, så se fram mot en rapport från det loppet då… 🙂

Må gott!