Om att springa 145 varv på bana

Varför brinner en del så mycket för att springa långt – längre än ett marathon?
Och varför – i hela världen – ska man springa längre än ett marathon på en inomhusbana  (som är knappt 400 m lång) i Växjö?

Ibland önskar man att svaren på sådana här frågor någon gång kunde få bli ”42”. (om ni inte förstår den kopplingen – läs ”Liftarens guide till galaxen”), men svaren är ju oftast mer komplexa än så…

När man tränar för marathon blir det oundvikligt så att man får mycket tid för att fundera på livet, universum och allting. Ibland är träningsrundorna bara tråkiga och jobbiga men ibland får man en skön feeling, benen trummar på mot vägen av sig själva och tankarna löper fritt mellan olika ämnen – stora som små.

Jag funderar ofta kring träning och dess effekter på människor. Och att ordet ”träning” ofta är laddat – det blir gärna två läger – de redan frälsta och tvivlarna.
Jag funderar även också på de gränser som vi sätter upp, för oss själva, där vi ofta begränsar eller förminskar oss själva till att vi inte kan göra vissa saker.
Då jag har ett stort intresse för träning i allmänhet och löpning i synnerhet, och det inte på något sätt är hemligt genom mina inlägg på sociala medier, blir det väldigt ofta att diskussioner kommer in på dessa ämnen.

motion – det bästa du kan göra för din hjärna…

Många skakar på huvudet när jag säger att jag tränar olika sporter och springer flertalet mili veckan och dessutom åker jorden runt för att springa olika marathon. ”Det kan väl aldrig vara bra” möts man ofta av. Något senare så får jag höra av samma person att denne försökt att träna men aldrig kommer igång eller att det alltid kommer något annat emellan som gör att träningsperioden avbryts.
Det finns också en kategori människor som säger att man ALDRIG skulle ge sig på att springa då det är ”boooooring”. men även dessa kan komma lite senare och prata om träning i avskildhet.
Ibland får jag höra en berättelse om hur bra en person mår när denne fått träna – vilket alltid gläder mig, då jag känner igen mig i detta.

Samtidigt – tillhör(de) jag  kategorin människor som tyckt att ultra-lopp är galenskap – att springa i timtal, jättelånga sträckor och frivilligt utsätta sig för stor smärta, fysisk men också mentalt. Skaderisken är stor, trasiga fötter och ledproblem är standard. Jag med min skadehistorik vill inte utsätta mig för detta.

Således – vi vill röra på oss, men vi är också lata. Vi vet (iaf de allra flesta, innerst inne) att vi mår bra av träning,  men vi för samtidigt en kamp mot oss själva kring att motivera oss att träna och att fortsätta träna.
Och det ÄR svårt att komma igång. räkna med två månaders regelbunden träning för att få in rutinen och känslan i kroppen… att komma igång är det svåraste – det är ett medvetet beslut och mycket tålamod och envishet krävs.

Men därefter händer – väldigt ofta – något.

Jag har pratat med och känner många som kan vittna om hur de hela tiden strävar efter att flytta sina fysiska men framförallt mentala gränser. Det sker ofta hur man efter sin första milrunda börjar prata om att springa en halvmara. och därefter att springa sin första helmara… och ultra efter det…

Oaktat att jag haft många synpunkter kring det extrema kring ultralopp så har jag även fascinerats av extrema lopp i stor utsträckning – och insåg under en löprunda i våras att jag faktiskt begränsade mig själv till att inte klara av att springa ett ultralopp. Jag började då fundera kring hur långt kan min kropp ta mig – hur långt kan min hjärna förmå min kropp att förflytta sig?  Där någonstans väcktes tanken på att springa ett tidslopp – spring (förflytta dig) så långt du kan på en given tid, som ett första steg in i ultravärlden.

När den tanken väl slagit rot så började jag kolla runt lite vad som fanns att tillgå under vintern och snart fann jag ett lopp i Växjö – Personliga Rekordens Tävling – PRT. jag anmälde mig till 6 timmarsloppet, efter att ha slagit bort tanken på 12 och 24 timmarsloppet efter moget övervägande… typ.

Detta skulle alltså bli min absolut första riktiga ultra-tävling, tillika mitt första tidslopp. (UltraVasan 45 är så nära en mara att den räknar jag inte in som ultra…)

Mitt fokus låg på Chicago marathon under hela förra året från det att jag gick i mål på Londons marathon. Den varma sommaren var helt perfekt för mig, mådde skitbra och kunde träna på riktigt bra och 2018 blev ett år där de personliga rekorden avlöste varandra. Passande att avsluta tävlingssäsongen med ett pop som just heter ”Personliga Rekordens Tävling” då…

Men iom att jag hade ett sådant fokus på Chicago glömde jag i princip bort PRT. Loppet skulle gå lite drygt en månad efter Chicago och det var mkt på jobbet – med bl a resan till Houston och det blev inte så många långpass som jag kanske hade tänkt mig.
Jag hade dessutom noll koll – verkligen noll koll – på hur man skulle förbereda sig inför en dylik tävling. Kikade man på nätet så var det ju massvis med tips om hur och när man skulle käka, dricka, träna etc för att orka sig runt alla timmar…

Kände någonstans att sex timmar inte var så vansinnigt extremt länge så jag beslutade mig för att inte ta med en massa käk, utan bara köra med energigel och sportdryck. En chokladkaka slank med också. Ansåg mig vara tillräcklig grundtränad för att orka tidsdistansen, så jag åkte till Växjö med den okunniges tillförsikt på livet…

Väl framme blev jag närmast chockad över de dignande borden med godis, läsk, gel, frukt och allehanda snabba kolhydrater som de tävlande hade med sig… min lilla väska var helt klart en outsider i sammanhanget och min granne frågade om jag verkligen inte hade mer med mig?
Eeh.. nej, jag ska ju bara springa sex timmar…? såg strax därefter att min grannes kompis som också  skulle springa sex timmar snyggt och prydligt hade lagt upp mat, godis, dryck som skulle inmundigas per varje halvtimme..

Insåg där och då att det finns en hel del skillnader mellan marathon-världen och ultra-världen…

En sak är det stöd som ges av vänner och bekanta till de tävlande, och det stödet gavs till alla… flera av de som skulle springa 12 och 24-timmars hade med sig sin familj som sov i skift för att supporta den som tävlade. Ruskigt imponerande och nästan en större prestation kan jag tycka – att oavbrutet heja på, peppa, mata, byta kläder på – i 12 eller 24 timmar… och även jag som inte hade ngn support, fick massor av pepp och förfrågningar om jag behövde ngt under tiden loppet pågick.
En mycket positiv upplevelse.

Som arrangemang är ett tidslopp enkelt uppbyggt. du springer på en varvbana – inomhus eller utomhus – och du ska ta dig så långt du kan på den givna tiden, genom att gå, jogga eller springa.  Oftast  byter man varv efter ett tag för att minska på slitaget på kroppen.
PRT i Växjö gick i en inomhushall med en varvbana på knappa 400 m.
Som tidigare nämnts har många en depå, där man kan hämta sin mat, sin energigel och sin dryck, men oftast har arrangören en depå med varm mat (på givna klockslag) varm och kall dryck, frukt, chips och annat smått och gott.
Du får lägga upp loppet helt som du vill – helt ok att gå och lägga sig och som i fem timmar om man vill… men de flesta håller såklart igång så mkt som möjligt under sin tävlingstid.
De som tävlar i klasserna 12 och 24-timmars går eller joggar mkt – det är kanske topptrion i dessa klasser som springer. I sex-timmars var det såklart fler som sprang.

Generellt är det min känsla att ultralöpare är en familj, många känner varandra och när jag som ny kommer är man nyfiken och frågar (på ett artigt sätt) vem jag är och vilken historia jag har. Som nybörjare inom ultrasfären  fick jag mycket tips här…

I ett ultralopp och kanske framförallt i ett tidslopp, så tävlar du mestadels mot dig själv. Den mentala kampen är den stora kampen. Varven var knappt 400 m (mätt på innerspåret) och det är en hel del folk igång hela tiden. Det var sällan trångt, men visst var man tvungen att springa yttervarv eller kryssa sig runt de långsammare löparna gång efter annan. Vi i sex-timmars höll ju markant högre tempo än övriga.

Det blir mycket jobb med den mentala inställningen under loppet. Smärtor dyker upp i kroppen på olika ställen och påverkar dig.
Ett exempel på smärta som jag inte hade räknat med var att jag efter en timme fick galet ont i höger höft. Funderade på vad det kunde bero på och bestämde mig efter några varv att byta skor (ja, jag tog med ett extra par skor iaf… :)) med en annan innersula. Det tog några varv till, sedan hade höftsmärtan klingat av.
Belastningen på höger höft blev helt enkelt för statisk iom att vi hela tiden springer åt samma håll (PRT bytte varv efter sex timmar) och skobytet förändrade vinklarna i kroppen till det bättre.

Denna sak gjorde mkt för humöret och det gällde att hela tiden leta efter saker som muntrade upp eller som bröt mönstret där man hela tiden sprang varv på varv.
Ganska snart kommer man in i ett tempo som är bra. Jag ville inte stanna för mkt utan sprang så mkt som jag kunde hela tiden. hade i princip bara två större stopp – skobytet och ett akut besök på toa, efter det att det anala systemet fullständigt valde att braka samman.

Efteråt var det dock lugnt och det var bara att fortsätta springa – om än lite mattare i pälsen, men inga övriga biverkningar.
Fram till marathondistansen, som passerades på strax under fyra timmar (3.56) så var tempot väldigt jämnt och bra, men timme fyra blev mentalt seg.
Jag är ju så inställd på att springa 4.2 mil att både kropp och hjärna ansåg att jag var dum på riktigt som inte stannade.
”Varför fortsätta? Du har ju gjort en mara? Seså, stolen där är skön att sitta på, stanna upp nu och ta det lite lugnt… hålla på såhär och slita kan aldrig vara bra…”

Sådär gick tankarna under ngn timme med ett lägre tempo, men när jag insåg att var bara var en timme kvar så kom krafterna åter och jag fick tillbaka löpsteg och positiv energi. Den sista halvtimmen tog jag rygg på vinnaren i sex-timmars och vi sprang tillsammans och ”hjälpdrog” varandra vilket faktiskt var den roligaste sekvensen i loppet.

När tutan sedan ljuder efter sex timmar stannar alla tävlande i den klassen där man är tills arrangören kommer med sitt mäthjul. Man räknar varv + antal meter på sista varvet vilket avgör placering och total distans.
jag sprang med fotpod, vilket räknar min exakta distans (inte bara antal innervarv + meter på sista varvet) så det officiella resultatet skiljer sig lite åt mot mitt.

Jag sprang iaf 145 varv och 285 meter. Officiellt passerade jag 57 km med några hundra meter marginal över, men min fotpod räknade in 62 km, känns som ett fullt rimligt gap mellan innervarvsmätning och riktiga meter löpta.

PRT är ju en tävling som premierar personliga rekord och för att uppmärksamma allas rekord så fanns en bjällra a la King Size som man klämtade i när man uppnått ett nytt personligt rekord. Kul grej och jag slog i den två gånger, dels när jag passerade mitt dåvarande distansrekord på 49 km dels när jag gått i mål för att premiera mitt nya distansrekord.

PRT var en kul upplevelse och en  ny, givande erfarenhet, som stretchade mina mentala gränser. Att springa i sex timmar avskräckte inte men däremot att springa extremlångt (100 miles etc) är fortfarande långt borta.

Men visst finns det allt en del funderingar på nya utmaningar som jag hoppas kan infrias framöver… men först Japan och Tokyo marathon… 🙂