Berlin Marathon – en mental bergbana

Redan innan start visste jag att Berlin Marathon skulle bli ett jobbigt lopp. Anledningen till det var envisa benhinnebesvär och en – mer än vanligt – krånglande häl. Detta hade suttit i sedan UV45, ett lopp som uppenbarligen tog hårdare än jag hade räknat med.

Istället för att tråka ut Er med en väldigt negativ ”RR” (racereport) som mest skulle komma att handla om hur ont, slitsamt och tråkigt det var att springa större delen av loppet, tänkte jag ändra vinklingen lite mot den mentala resan.

När vi springer, använder vi vår kropp – våra ben, våra lungor som syresätter blodet, våra muskler – allt jobbar med ett tydligt mål – att föra oss framåt. Det är lätt att tro att löpning inte är någon speciellt ”hjärnaktiv” form av träning, men faktum är att de allra flesta löpare vittnar om att de är väldigt aktiva under sin löpning i huvudet. Många vittnar om hur ångest, depressioner, problem på jobbet/hemma m.m. ofta försvinner/ löses under löpturen och man kommer hem som en ”ny” människa.

Victory monument, Tiergarten. Efter ca 700 m från start springer man förbi detta ståtliga, förgyllda monument.

Det är vetenskapligt bevisat att löpning är bra för personer med psykiska problem, men det är ju självfallet bra för alla. Alla mår bra av att röra på sig och det finns ingen koppling till välmåendet som uppkommer efter en löptur och hastigheten du hållit på ditt löppass. Däremot tiden, 30 min eller mer, verkar göra att hjärnan börjar producera ett antal hormoner som vår kropp vill ha och behöver för att må bra.

Det är kanske inte alltid samma sak när man åker på ett lopp, dock. När man står på startlinjen så vill man gärna känna att man tränat tillräckligt, att kroppen är frisk och att kropp och hjärna båda är inriktade på att göra sitt livs bästa lopp, psykiskt som fysiskt. Tävlingen är liksom belöningen för all träning.

Oavsett vad man säger till andra, så vet du ju hur mkt du tränat och hur träningspassen känts. Den vetskapen och den känslan, oavsett om den är positiv eller negativ är den du har med dig till startlinjen. Vet du om att du inte tränat tillräckligt så ställer hjärnan in kroppen på att detta kommer bli tufft – och ofta är du inte ens medveten om att detta sker.  Är du ”negativt” laddad, sjunker din kropp samman men om du är positivt laddad reser du din kropp och blir ”ståtlig”. Således är det extremt viktigt hur vi tänker och hur vi ”matar” vår hjärna med rätt inställning, detta kommer nämligen avspegla sig när vi springer. Vi vill ju komma till ett lopp fyllda av tillförsikt och självförtroende, då detta ”boostar” kroppen med en massa nyttigheter.Z

Kaiser-Vilhelm-kyrkan vid Kurfurstendamm. ett minnesmärke över bombningarna i Berlin i slutskedet av Andra världskriget. Kyrkan står kvar som den såg ut efter bombningarna,

På ett lopp sker det mycket som kanske inte tillhör det normala – reser man iväg som jag nu till Berlin, så är det en resa dit, det är en väska som ska packas och den ska packas med rätt saker, man ska leta upp en nummerlapp på en mässa någonstans, det finns ett start och målområde som man ska ha koll på osv… det finns tusen saker att komma upp i varv över och bli stressad av.

För mig är en löparresa avkoppling. Jag åker till ett nytt ställe för att göra ngt som jag älskar – att springa. På köpet får jag se ett annat land, en annan kultur, smaka olika sorters mat och dryck och framförallt – träffa en massa trevligt folk som liksom jag gillar att springa.

Denna gång var det dock lite annorlunda. Genom att jag inte kände mig i form och det mesta som jag förknippat med löpning som positivt numera var smärtsamt och/eller jobbigt var jag ”låg” mentalt inför att springa 42 km. Jag visste som sagt att det skulle bli tufft och jag hade väldigt svårt att ”tagga” till denna gång – något som jag normalt sätt inte brukar ha ngt problem med – tävlingsmänniska som man ändå är…

På frukostggen sprangg vi i mål på Olympiastadion, en mäktig arena.

Det märktes också att jag stördes av diverse olika saker – som t ex att mässan för nummerlappar var särdeles rörig, att det var ologiskt planerat vid start och målområdet och en del andra små saker – saker som jag normalt sett ser, men inte fäster någon vikt vid. Min ”bubbla” – den auran man får på sig när man åker på lopp – var inte lika stark som vanligt och väldigt känslig för störningar.

Det som gjorde att allting ändå var övervägande positivt var dels att Jonas, min löparkompis från hemma och som jag sprang Barcelona tillsammans med, helt apropå bestämde sig för att springa, några dagar innan loppet. Jonas som vunnit en startplats, var osäker länge om han skulle ställa upp pga sin operation han gjort för några månader sedan. Tack vare löpningen så har han tillfrisknat i rekordfart och hade genomfört både Köpenhamn och STHLM Halvmara helgerna innan Berlin. Men också att jag fick förmånen att träffa några fantastiska löpare från löparklubben Lonesome Runners – Rasmus, Therese och Lars.

Jonas och jag vid frukostjoggen – dagen innan maratonet.

Att träffa dessa personer fyllde mig ändå med så pass mkt positiv kraft att jag ville springa och ta mig igenom Berlin till fots.

Att känna sig såhär – lite nedstämd, otaggad, och ur fas – är väldigt ovanligt för mig.  Därför har jag inte heller tränat så mkt på att hantera mentala ”downs” som denna. Normalt när jag t ex har haft en dålig dag på jobbet så har jag helt enkelt sprungit bort det dåliga och fyllt kroppen med positiv kraft genom löpningen. Nu har den möjligheten inte funnits där – de pass som jag genomfört har inte givit den tillfredsställelsen som jag förväntat mig eller behövt.

När startskottet gick för mig, dvs när jag passerade startlinjen så hade jag försökt frammana tävlingsmänniskan, att tagga till men det gick inte helt tillfullo. Således började loppet närmast direkt med olust och en dålig känsla. Löpsteget var styltigt och krampaktigt, jag var spänd och stel – vilket påverkade andningen som därmed blev hög, likaså pulsen – trots låg fart. Upplevde att kilometrarna släpade sig fram, att inget hände.

När jag sedan – efteråt – har kikat på bilder och analyserat pulsklockans data, så stämmer inte den bilden jag hade mentalt. Visst sprang jag långsammare än vanligt, men på de bilder som Marathonfoto tagit på mig, så är steget och uppsynen i ansiktet något helt annat.

Vid 38 km, jag har börjat vakna till liv, löparglädjen är på väg tillbaka…

Jag ser positiv ut, jag har ett helt ok löpsteg och det ser inte alls ut som jag upplevde det. Visst var det jobbigt – jag hade en tydlig dipp muskulärt efter halvmara-passeringen, där jag helt enkelt blev trött i benen  pga av för få långpass. Andra halvan var – i stort sett – enbart en mental kamp, pannbenet mot musklerna. Strategin var att springa på mellan vätskadepåerna och gå/vila när jag var vid dem. Gav blanka 17 i tiden, redan från start, då det inte var någon som helst ide att jaga tid denna gång.

Detta lopp är nog det lopp där jag fått jobba mest mentalt. Tidigare har det varit benhårt att köra på tills mållinjen – här vacklade jag vid många tillfällen och ifrågasatte ofta varför jag skulle fortsätta springa. Tanken att bryta fanns ofta.

Sista kilometern in mot mål – är inte trött utan fokuserad på målet som jag ser långt bort… då får man en tom blick… 🙂

Men någonstans efter 3 mil, så började det att vända. visst var jag fortfarande trött och sliten i kroppen, men mentalt började jag få in positiva tankar. jag insåg att jag trots allt inte hade (speciellt) ont, att jag tog mig framåt relativt bra, att jag faktiskt sprang om en å annan m.m – kort sagt – allt var inte längre bara mörker. Jag började se publiken och började att hälsa på svenskar och andra som hejade på.

När jag sedan passerade 4 milsskylten så fanns det liksom inget kvar att välja på – nu skulle tempot upp, och spurten inledas. Det tog fyra mil, men till slut återkom tävlingsnerven och den positiva löparkänslan… Nu var det inte längre någon som sprang om mig… de sista två kilometrarna snittade jag på 4.40 tempo och det var inte nämnvärt jobbigt.

Sista 200 meter in mot mål – full spurt!

Jag kom i mål, fick min medalj och hade känslan av att detta var uselt. Mitt sämsta maratonlopp. Nu, några dagar efteråt är känslan en annan. Detta är – på ett sätt – mitt bästa lopp.

Obligatoriska medaljfotot i mål. För första gången har jag skavt mig blodig på bröstet… :O

Jag vann över mina ”demoner” – mina mentala demoner – och jag fullföljde ett maraton utan att ha (enligt mig) rätt förutsättningar för det. Den negativa trenden kunde vändas under loppet och i mål stod det positiva känslorna som segrare – även om den initiala känslan vid målgång var misslyckande så försvann den ändå snart.

Jag har varit med om tuffa lopp förut. men de loppen har oftast varit tuffa utifrån ett fysiskt perspektiv, mentalt har jag kunnat hantera detta och hela tiden varit fokuserad på att jobba vidare framåt. Att på detta sätt, så ofta känna ren hopplöshet och total frånvaro av löparglädje var något nytt.

Det mentala spelar en otrolig stor roll i det vi gör – varje dag. Med vilken inställning vi tar oss an en uppgift ger också förutsättningarna för hur vi når målet och faktiskt – OM vi når målet. För mig var det en stor seger att känna att jag kunde vända det negativa och ta in det positiva under tiden loppet pågick. Trots trötthet och andra yttre omständigheter, så infann sig ändå en glädje i löpningen sista timmen.

en medalj jag kommer minnas med stolthet

För mig är det en av de större löparupplevelser jag haft och en lärdom jag tar med mig, nu och framöver.

Men nu – nu ska min kropp få chansen att läka. Nästa vecka ska jag in på en ultraljudsröntgen för att kolla både häl och underben – därefter så hoppas jag på en plan framåt – operation eller annat.
Sedan behöver jag stärka upp min höft, som jag är svag i och jag behöver förbättra min rörlighet i allmänhet – det finns att göra, men då löpning i synnerhet och träning i allmänhet är så viktigt för mig, så är det inget att tveka kring.

En rörlig kropp är en stark kropp. Och i april nästa år, ska jag vara hel och rörlig, för då står jag på startlinjen till London marathon.

Tack för trevligt sällskap – Jonas, Therese, Rasmus, Lars. Er närvaro gjorde mer än ni tror.

må gott alla!

må gott!