23 varv i Skövde

Återigen har jag ställt upp i ett tidslopp, men denna gång utomhus och halva tiden mot i Växjö, ”bara” tre timmar. För er som inte vet, så är alltså ett tidslopp ett lopp med en given tid,  och man springer så mycket eller så lite du vill / orkar under denna tid. Man springer runt på en varvbana, och här i Skövde var varvet 1492 meter.

Jag måste erkänna att jag tilltalas av denna typ av lopp, mycket på grund av enkelheten  i arrangemanget, men också av den blandning av löpare som ställer upp i denna typ av lopp. Till skillnad från ”vanliga” lopp, dvs lopp med en given distans, så ser man här personer som kanske inte vill eller vågar ställa upp i sådana lopp då det ändå är en viss ”hets” – man ska springa så fort man kan från A till B. I ett tidslopp så är tiden målet och distansen blir lite vad den blir.

Självklart finns ju här sådana som vill komma så långt som möjligt under den givna tiden – undertecknad tillhör den kategorin – medan andra bara vill hålla igång i den uppmätta tiden. Det gör att det finns en viss avspänd stämning, tävlingshetsen är inte så påtaglig… Det är också en familjär stämning, då väldigt många känner varandra sedan tidigare, man märker hur det skojas och pratas om olika lopp och det delas erfarenheter hej vilt…

Innan start, lite småruggigt

Även om det finns ett rejält bord från arrangören med cola, kaffe, vatten, sportdryck, banan, nötter, godis, korv m bröd etc… så har de rutinerade med sig sina egna plastbackar med dryck, gel, mat, godis och allehanda annan utrustning, allt ifrån olika typer av skor, ombyte och sjukvårdsmateriel… Det är på något sätt ett frosseri, stundtals tänker jag att man springer ultra bara för att få en ursäkt att få äta så mkt godis man vill… *lol*

Men jag gillar som sagt stämningen, och enkelheten. Det bevisar att saker inte behöver vara så komplicerade. Mät upp en bana på 1200 meter, ställ upp ett bord med godsaker, lägg ut en tidtagningsmatta och kör. Bestäm en given sluttid och den som kommer längst vinner samma medalj som den som sprang kortast. Alla är vinnare för man utgår från sina förutsättningar.

Den här typen av lopp är egentligen utmärkta träningslopp, iaf tre och sex timmars lopp – när det blir längre, 12, 24, 48 timmars så handlar det om helt andra saker – då är det långt på riktigt – och då måste man vara igång under större delen av ett dygn eller flera dygn… helt andra typer av strategier som gäller då.
Men ett tretimmars lopp är ett bra långpass, för en maratonlöpare, där man kan testa olika typer av strategier, kost, energi osv… på ett enkelt och ordnat sätt.

Har svårt att tro att jag skulle orka springa 23 varv runt Rimforsa, själv – men sätt på en nummerlapp och fyll på med några andra som man kan springa ikapp med eller tillsammans med och tre timmar går fort…

Träffade ju ”Ultramum” – Josefina Persson där, från hemtrakten – kul!

Min tanke med loppet var att testa dels formen, men också pressa mig lite kring var min energigräns går – dvs kan jag springa i tre timmar utan att fylla på ngn energi eller väska?
A-målet var att komma 35 km eller längre, vilket skulle innebära att hålla ett snabbare tempo än nuvarande PB på marathon. B-målet – ta sig förbi ”skamgränsen” 3 mil / 3 timmar. Samt springa så länge som möjligt utan att stanna för att fylla på vätska eller energi…

Från Rimforsa till Skövde tar det lite drygt 2,5 timme så det blev en tidig morgon med grötfrukost och ägg innan jag satte mig i bilen för att åka. Kom fram strax innan halv nio och hämtade ut nummerlappen på Hotell Prisma. Ett väldigt kul arrangemang var att man hade bokat upp några hotellrum som omklädningsrum – så man fick ta en nyckel, gå till rummet, byta om och lämna tillbaka nyckeln till nästa. Fungerade väldigt smidigt… 🙂

Hotellet och nummerlappsutdelningen

Där på hotellet träffade jag en mängd kändisar – Bl a Johan och Josefina (även de från Rimforsa), hade inte alls koll på att Josefina skulle vara med – hon skulle köra sex-timmars, ”Ultramum”, som hon är… Tyvärr gick det väl inte så bra som hon hoppats, problem med magen förstörde hennes lopp – men superbra kämpat oavsett…!

Men även Leffe och Sara från Marrakech-resan kom dit, vilket var kärt återseende (fast jag saknar inte Leffes usla göteborgsskämt… :D)
hör bara; ”vid sjön här så ligger det ett äldreboende, så att de gamla får ro…” *argh*

Sara och Leif från Marrakech-resan… hur kul som helst att träffas igen! syns det…?

Leffe skulle ”bara” göra ett marathon och sedan skulle han kliva av (mer om marathon-tänket på tidslopp nedan) men sådant är ju helt ok på ett tidslopp…

Sara och hennes kompis Per och jag gjorde sällskap till starten – vi skulle alla köra tre-timmars, och från hotellet var det en kort promenad till Boulougnerskogen där loppet hölls. Utanför det s.k Kårhuset var depån, med start och mål och det rådde febril verksamhet bland de flesta med att ställa ut sina plastbackar, bord, stolar och flaggor så var och en skulle ha sin egna depå… Jag… tja… jag ställde undan min ryggsäck mot ett träd strax efter tidtagningsmattan och sedan var jag klar… 😀

På de allra flesta tidsloppen har man officiell marathontid, dvs att när du passerat ett givet varv (över tidtagningsmattan alltså) så har du sprungit ett marathon. Av denna anledning så var starten en bit ifrån själva depån, så när man passerat varv 28 så hade man också gjort en marathon. Svenska marathonsällskapet godkänner denna typ av marathon, för de som räknar antal gjorda marathon… 🙂

Efter ett inledande ”välkommen” från arrangören så gick sedan startskottet och därefter var drygt 170 löpare iväg. Efter första varvet så är man ”lost” – man har ingen pejl på vilka som springer vilken klass så det är bara att stänga in sig i bubblan och springa i sitt tempo och göra sitt lopp.

Det kändes från början att det var en bra dag, det gick lätt, inga konstigheter med andningen, puls eller smärtor på konstiga ställen. Efter några inledande lugna kilometer i 5:15 tempo, så ökade jag på och från ca 5 km till 26 km var kilometertiderna stadigt under 5:00 tempo. Det var en fröjd att springa helt enkelt…

Halvmaran passerades på 1:43:25, vilket är bra för för att vara mig och ännu fanns inga tecken alls på att kroppen började bli trött, eller att den höll på att gå energitom.

En kille körde rullstol i sex timmar runt – imponerande

Någonstans vid 28 km kände jag att det började knorra i magen – jag började bli hungrig, och trötthetskänslan kom nu smygande. Tänkte att jag kör på till 3 mil, då jag såg att jag skulle komma så långt på under 2,5h om jag fortsatte. Kort stopp och i med lite cola å godis…Den colan och de två nävar godis (bilar) som jag då klämde in var bland det smaskigaste jag ätit… Bilarna var ju stenhårda efter att ha legat ute, men det var perfekt att låta dem smälta i munnen under kommande varvet och fylla på med ytterligare två nävar och några muggar dricka på nästa varv.

Tempot sjönk nu lite mellan 31 och 33 km iom dessa två stopp men snart gjorde godiset verkan och jag kunde göra en ökning de sista två varven för att satsa mot att komma in på 35 km. Passerade varv 23  och hade då drygt 300 m kvar att springa med två minuter kvar på klockan  – skulle bli tight, insåg jag… skottet gick och man stannar ju då där man är och inväntar mäthjulet.

Reima kommer med mäthjulet efter avslutat stopp..

Vad ska man säga när man inser att man missat 35 km med fem meter…?
Jag blev till slut fyra i min klass, efter att ha varit trea under hela lördagen… på söndagen så hade det helt plötsligt kommit in en ny kille som sprungit längre än mig… 🙂

Lördagens placering och sträcka

Söndagens placering och sträcka… kom iaf först i H45… 🙂

Spelar iofs inte någon roll, det här var ett lopp och ett träningspass som gav mig alla svar jag kunde önska just nu – och en rejäl boost av självförtroendet. Det har hänt något  i kroppen och just nu så rider jag lite på vågen och njuter av den känslan av att det är enkelt att springa.

Efteråt så gjorde, Sara, Per och jag sällskap och käkade på en schysst restaurang i Skövde – Sara som för övrigt vann damklassen i tre-timmars – makalös tjej – och när man sedan kommer ut igen för att gå till bilen och åka hem, så är de fortfarande ute på banan, de som springer sex-timmars…

Jag kommer nog springa fler tidslopp framöver, gillar som sagt upplägget, men känner mig väl inte helt redo ännu för t ex ett 12-timmars… men vem vet…? Vi löpare brukar ju inte vara kända för att hålla våra löften… Utmaningar är ju lockande…

Med det så stänger vi rapporten från Skövde..

Må gott!