Att gå genom livet löpande

Om livet i smått och löpning & träning i stort – mina tankar, träningar och tävlingar

Allmänt

Tokyo Marathon 2019

Tokyo är mitt femte lopp i serien ”World Marathon Majors” (tidigare är New York, Berlin, London och Chicago avklarade) och när man gjort alla sex lopp, blir man en så kallad ”Six Star Finisher”. Inte så värst många i världen som gjort detta, i skrivande stund ca 5500 personer.

Sista kilometern innan mål, nu började leendet komma tillbaka… det lyste med sin frånvaro länge pga väder och knåont…

Av alla de lopp som jag nu sprungit, både hemma i Sverige och ute i världen, så sticker Tokyo Marathon ut som ett högst speciellt lopp.
Det finns några anledningar till det som jag beskriver nedan;

Kulturen
Japaner är ett traditionsbundet folk med en lång historia, en historia som man är stolt över och gärna visar upp. En japan är vänlig, omtänksam och vill göra rätt för sig. Hedern är extremt viktig och det man gör ska man göra så bra som möjligt – vilket inte minst genomsyrar den japanska matkonsten.

I ett lopp som Tokyo Marathon så influerar den japanska kulturen allt som sker, genom att vara ett otroligt vänligt och omtänksamt lopp. Det finns funktionärer överallt som bara väntar på att få bistå dig på alla sätt – och man gör det med ett leende och en bugning. Det sköna här är att man aldrig upplever detta som påklistrat – det är så det är, bara…
Samtidigt tycker många japaner att västerlänningar är något exotiskt och de blir oerhört glada och stolta om man lägger sig vinn om att försöka lära sig några ord, fraser och enkla seder. Bara det att tacka (”arigato”) och buga sig en aning till expediten i kassan eller funktionären gör massor i relationen.
Jag hade god hjälp iom att jag träffade Jonas här i Tokyo, som kunde visa och berätta olika ”do’s and dont’s” som säkert gjorde att jag undslapp en del pinsamheter…

Jonas och jag på en Izakaya, japansk bar med lättare maträtter

Struktur – ordning och reda
Då man bor så tight som man gör i Tokyo krävs det en viss ordning och struktur. Detta genomsyrar hela samhället, Tokyo är väldigt rent, fint och putsat och det finns gott om tydliga anvisningar om hur saker och ting förväntas vara. Det finns en stor respekt för myndighetspersoner och uniformerade personer har hög status – man lyder helt enkelt en uniformerad person som dirigerar eller visar något.

När det kommer till arrangemang av Tokyo Marathon karaktär så är det ett under av organisation och väloljat maskineri. Flödesscheman borde vara ett obligatoriskt ämne i en japansk skola så inbyggt som det verkar vara i deras agerande. Om en kö stoppas eller om det blir ojämnt fördelat så är det någon där omedelbums och ser till att det fylls på så ordningen återställs.

I sin strävan att få det optimala flödet kan det vara en persons uppgift att vråla/skrika/ropa olika kommandon till en kö eller en grupp via en megafon eller annat för att påkalla uppmärksamhet och få massan att agera på rätt sätt.
Dock sker detta med närmast manisk plikttrogenhet, så dessa ”kommandon”/ dirigeringar eller vad det nu kan vara, sker vara sig det kan behövas eller inte. Kan bli aningen tjatigt om man fått höra samma utrop i en megafon från tre meters håll i tio minuter…

Från badplatsen ute på Daiba. Till vänster syns Fuji TV’s högkvarter och till höger Grand Nikko (höghuset) och Hotel Hilton

Som en del i strukturen och för att upprätthålla den allmänna ordningen hade arrangören även valt några specifika hotell som de utländska researrangörerna, tillsammans med välgörenhetslöparna skulle bo på. På dessa hotell finns en egen reception för marathonlöpare, som stöttar med allt som tänkas kan, inkl buss till starten och från mål. I PWT:s fall hade man valt Grand Nikko ute på Odaiba.
Odaiba är en konstgjord ö och är ett område som ligger en bit utanför Tokyo. Hit åker man för bl a för att shoppa eller se stora internationella utställningar och det är populärt bland utländska resenärer att bo här (sedan bor det gott om japaner där också, men där är det svindyrt, även med japanska mått mätt…)

Ett annat av Odaiba’s vräkiga hotel – Tokyo Bay Court Hotel

Arkitektur och känsla är väldigt icke-japanskt, allt är stort, flådigt och med syfte att visas upp… Vilket bevisades iom hotellet Grand Nikko, som mycket väl kan vara ett av de mest överdrivna överdådiga hotell jag bott på, mera passande i Texas än i Japan…
Hotellet innehöll det mesta, bl a ett bröllopskapell, ett antal butiker, tio restauranger, tre stora bankettsalar… ja…typ allt man någonsin kan komma att behöva.

Bröllopskapellet…

Vägen till frukost var lång…

Om du frågar mig… så tycker jag det hade varit trevligare att bo på ett mera japanskt hotell, men kan förstå arrangörens tanke och mening – detta är ett enkelt sätt att hålla koll på de flesta utländska löpare. Nackdelen med Daiba var att det låg långt ut, tog lite tid att komma in till Tokyo stad, men då Tokyo’s tunnelbana och allmänna transportstruktur är bland det bästa som finns var det ett mindre problem.

Frukostbuffén i stora bankettsalen (en av dem)

Känslan av privilegium
Det är inte lätt att komma med till Tokyo, det är ett av de svåraste loppen som västerlänning att komma med i. Av 37 000 startplatser är det drygt 10 000 som delas ut till löpare utanför Japan. Statistiken för i år visar att det var 27 894 japanska löpare och 7 831 utländska som tog sig i mål. Sverige bidrog med 41 löpare av dessa – vilket kan jämföras med New York Marathon som drar omkring tusen svenska löpare.

Är man inte tillräcklig vass löpare så man klarar kvalgränsen (för mig i H45 var gränsen en bit under 3 timmar) så får man betala – antingen genom en välgörenhetsorganisation (svindyrt) eller via en researrangör – finns två i Sverige, Springtime Travel och PWT Travel (vilka jag åkte med till Tokyo). Känner man sig tursam så försöker man även med lotteriet, då du vinner rätten att köpa en startplats…

Tokyo Marathon försöker så klart premiera sina egna i detta lopp, men även för en japan är det väldigt svårt att komma med – drygt 28 000 japaner springer men räkna detta på antalet japaner som finns så blir det helt plötsligt ett nålsöga att passera även för dem. (Och jag vet att inte alla japaner springer Marathon, men det lär vara fler än Sveriges befolkning oavsett…J)
Således är det för många en lång resa som närmar sig sitt slut när de ställer sig på mållinjen till Tokyo Marathon.

Banan

Bansträckningen Tokyo Marathon. Nere till vänster syns mässans placering i förhållande till Kejsarens palats (mål) och Shin-Juku (start)

Tokyo Marathon’s bana är även den lite annorlunda upplagd i Marathon Majors-världen då man som löpare möter varandra väldigt ofta – man springer till ett vändkors och tillbaka samma väg, och det finns tre vändkors.

På förhand såg detta väldigt tråkigt ut, men det gav mycket att titta på och det är enkelt att skapa publiktryck då det hejar folk på båda sidor. Det gav även bra energi att vända om och möta en massa löpare (när man sprang första sträckan innan vändningen så man ofta elitlöpare eller andra väldigt duktiga löpare att kolla på).

Banan är en snäll bana, med ett fåtal lite tyngre backar som i de flesta fall är broar. Från starten i Shin-Juku är det – i stort sett – nedför i 8 km. Efter en mil så är man nere vid Kejsarpalatset och man vänder upp igen mot Asakusa, vänder om för första gången och sedan ut mot Koto city. Vid två-milspasseringen vänder man för andra gången, tillbaka in mot centrum och här ska en av de tyngre broarna passeras innan man kommer över till Ginza.
Efter Ginza, där det står mycket folk, blir det lite tomt innan man kommer ut på den sista vändbanan, ner mot Shinagawa. Att vända om här nere var mentalt skönt, nu kändes det som nedförsbacke…

Bild från JR line hemsida över Tokyo Station – ett komplex, både över och under jord. det är ENORMT.

Målet är utanför Kejsarpalatset (som man aldrig ser) och Tokyo Station. Sista kilometern går på en mindre gata, med kullerstensliknande beläggning och det är galet tryck på publiken här.

Ett av de mer intressanta fenomenen var vid vätskestationerna.  Alla som sprungit ett lopp vet att det vid vätskestionerna råder djungelns lag och det kan vara så grötigt och skitigt av allt skräp som samlas där. En vätskestation på en mara kan vara just en mardröm…
Här var det i stort sett princip rent. Mkt få muggar kastades på gatan utan den kastades i soptunnan. Såg detta hela tiden – både av snabbare och långsammare löpare (beroende på vilken sida jag sprang på. Likaså skräp – gels, bars etc… kastades inte på backen utan hölls i tills man passerades en japan som höll i en soppåse.
Kan inte förklara detta på annat sätt att man blir så berörd av hur fint allt är så man inte vill sabba det…

Bild för ”Bar Lounge” från hotellets högsta våning. Rainbow Brigde’s pyloner syns tydligt. I bakgrunden Tokyo Tower ( röda tornet)

Överlag är banan ”svängig”, det är lätt att dela upp den i etapper så att fokus hela tiden kan flyttas till nästa etapp. Du springer på breda, fina gator – det är mycket folk, men aldrig trångt. På vägen mot mål passeras såväl fina monument, som vackra byggnader, men också många härliga kvarter som visar hur mångfacetterat Tokyo är.

Det är ljud, ljus och lukter (mycket härliga matdofter inte minst…) från alla håll och det är bara så synd att vädret var så pissigt – att springa denna bana i sol hade säkert varit en färgsprakande upplevelse.

Så – ovanstående ger en liten vink om de intryck som mötte mig innan och under loppet, så nu är det väl dags för en rapport om loppet…

Min resa – mitt lopp
Redan 2017 hade jag förbokat mig en plats till Tokyo Marathon så att äntligen få resa till Japan och Tokyo Marathon kändes stort. Efter Chicago förra året så har jag lyckats hålla mig frisk och träningen löpte på – i stort sett enligt plan – fram till årsskiftet. Därefter från mitten av januari tills avresa så gick det sämre – en hel del saker skedde som påverkade min löpning rätt mycket så att de planerade långpassen uteblev. Tappade motivationen för löpning i det närmaste helt i februari.

Japaner gillar spel och Pokemon, eller som här Pac-Man, är fortfarande enormt stort

Jag var inte orolig för distansen när jag åkte, men däremot var jag orolig kring formen och strategier under loppet. Till slut satte jag A-mål till under 4 timmar, B-mål under 3:50. Detta kändes fullt rimligt och ett lopp under 3:50 skulle jag vara mer än nöjd med, då känslan i kroppen var allt annat än positiv.

Vädret såg ut att bli riktigt dåligt i år, väderleksrapporterna följdes noga veckan innan men de flesta visade på temperaturer kring 4-8 grader varmt och mest troligt en hel del regn. Detta påverkar ofta inte mig i någon större omfattning, brukar bli så pass varm att det fungerar bra – även i minus. Det stora problemet är ju packning… hur mycket olika typer av kläder ska man ha med – vilka katastrofer ska man förbereda sig på…?

Jag har heller aldrig rest till höger på kartan, till Asien, vilket gjorde att jag inte riktigt visste hur jetlagen skulle slå till. Hur skulle det bli med sömn fram till starten…?

Sprang förbi mässan på fredagens löptur och fick en snäll (såklart) japan att ta en bild på mig utanför ingången.

Åkte på onsdagen och kom fram på torsdagen – 11,5 timmes flygresa från Köpenhamn till Narita flygplats, en bit utanför Tokyo. Ganska direkt efter jag tagit mig in till Tokyo, så träffade jag Jonas på Ueno station och vi gjorde sällskap därifrån till mitt hotell ute på Daiba. Ungefär ett stenkast med mager arm bort låg expot / mässan – i år i temporära tält (pga renovering av den vanliga expo-hallen inför OS 2020)

Och det hade ju inte varit några problem om det inte hade varit för att det regnade drygt 40 mm denna dag… Det innebar att det var blött… överallt… Jmen i efterhand så visade det sig vara den bästa dagen. Dels var det inte mycket folk, dels fanns allt kvar i expot. Redan på fredagen hade vissa storlekar av kläder tagit slut och på lördagen var i princip allt urplockat…
Detta kan tänkas vara en miss av arrangören, men mer troligt så hade man inte möjlighet att lagra så mkt som behövts i de temporära tälten… många blev hänvisade till de olika ”flag stores” inne i Tokyo (Asics, Nike etc…) för att köpa sina skor, jackor eller tröjor.

Bild på expo (mässan) från mitt hotellfönster. Generösa öppettider.

Japanerna är dessutom tokiga i ”give aways”, vilket innebar att man även fann handdukar, chokladkartonger, kakburkar, nyckelringar, yakatas (japansk morgonrock) och mycket mycket mera i mässan… galet var ordet…

Fredagen ägnade jag mig sedan åt att utforska Daiba-ön löpandes, blev en mil runt denna på lite olika vägar/stigar och på lördagen sprang jag och Jonas ett varv runt Kejsarens palats – Chi-yoda. Båda dessa dagar bjöd på fint väder.

Bortom vallgraven ligger Kejsarens Palats… 🙂

Så blev det så söndag och dagen för loppet hade kommit. Och med den kalla vindar och regn. Starten skulle gå 09:10 (bara det, varför inte 09:00…? mest troligt finns det en mycket logisk förklaring…) och bussarna som arrangören ordnat tog oss till startområdet i Shin-juku.

Allt förberett inför racedagen. bara att springa loppet kvar..

För min del flöt allt på bra,, kände mig lugn i sinnet och lite taggning började komma igång mentalt nu. Jag kom in i ett av tälten för att byta om till löparkläder (hade på mig ganska mycket överdrag pga av kyla, vind och regn) och hade tänkt springa i shorts men ändrade mig till att springa i långa tights på grund av den kalla vinden.
På överkroppen hade jag ullunderställ och Sverigetröjan. Buff på huvudet och handskar på händerna fullbordade klädseln. Skulle därefter försöka gå på toa, men köerna var milslånga… typ. Att ställa sig vid sidan av i sann manlig anda är inte att tänka på vid detta arrangemang (vakter finns överallt för att stävja detta västerländska otyg…) Tänkte att det får funka ändå och började värma upp lite för att få upp värmen och bli av med kisserikänslan…

Bild precis innan start. Man skymtar startpelarna långt där framme. Kallt, blåsigt och eländigt var det här…

Man var tvungen att gå in i fållan redan vid 08:45 så i drygt 25 min fick man sedan stå still, medan regnet öste ner… behöver jag säga att det var kallt? Det enda som jag missade i min packning var en plastsäck att ha som överdrag, ångrade det bittert, kan jag säga. Till slut gick så starten och det är en gemensam start, alla startar samtidigt men passerar såklart startlinjen på olika tid – och så startar just din klocka – den så kallade ”nettotiden”. Bruttotiden är tiden från när huvudstarten gått tills dess du gått i mål – i mitt fall tog det drygt tre minuter att komma iväg i förhållande till eliten.

Om själva loppet är inte så mycket att säga – satte upp ett tempo som kändes bra och jag höll ett bra och jämnt tempo till ca 25 km då jag blev – olyckligt – påsprungen bakifrån av en löpare vid den vätskestationen.  Det var bara något som hände, ingen skugga på han som sprang på mig . Men jag kände direkt att något vred till sig i vänstra knät och jag fick tyvärr drar ner något på tempot därefter. Ytterligare en mil funkade skapligt med hanterbar smärta, men vid 35 fick jag – tyvärr – dels gå in i depå för att ta den där kissen som jag inte gjorde i starten och dels försöka massera igång knät igen. Kom inte riktigt igång igen efter det utan hade mina långsammaste, något haltande, kilometrar därefter in mot mål.

Lite statistik från loppet. Fram till 25 km flöt det på som det skulle men därefter blev det sämre tider. Bra sammanfattande sida

Lite synd att olyckan skedde, fram tills dess gick allt riktigt bra och banan är lätt med få backar. Det finns alla möjligheter att springa fort på Tokyo Marathon och fram till 25 km låg jag hyfsat i paritet med tiderna från Chicago med jämnt och bra tempo. Tappade troligen tio min på olyckan och depåstoppet.

I mål på tiden 3.48.05 vilket jag får vara nöjd med, dels med tanke på förutsättningarna rörande väder och vind, men också träningsmässigt. Trots ”olyckan” lyckades jag ändå springa under B-målets tid och jag mådde riktigt bra i mål.

Glad, nöjd och trött – som vanligt alltså efter en marathon

Som alltid är känslan i mål – ”aldrig mer” – men redan efter en halvtimme började jag tänka på att nu är det bara Boston kvar…

Det känns väldigt bra att kunna springa på tider under fyra timmar, även utan en helt perfekt uppladdning. Mycket av en Marathon är mentalt, och har du väl gått över en mental gräns så är den oftast borta sedan. Det som sedan är intressant är de nya gränser och/eller mål som kommer, väldigt snart efter det att du gått över en gräns. Antar att man aldrig blir riktigt nöjd…

Tokyo Marathon var på många sätt ett fantastiskt lopp, en härlig upplevelse och ett kulturell boost. Organisationen kan inte gärna bli mycket bättre och japanernas vänlighet kan inte överträffas. En av de snyggare medaljerna har de också, samt att man får en ”finisher-handduk” i mål istället för en tröja.

Medaljen ligger på Finisherhandduken… 🙂

Visst finns det saker som kan bli bättre och framförallt expot och toaletternas antal var väl det som flest röster höjdes kring som negativt. Personligen hade jag inga problem med något av detta, men tycker ofta att banor som har start och mål på olika ställen tappar lite stämning. Av den anledningen kommer Tokyo in på andra plats, efter Chicago – enligt min, högst personliga lista.

Körsbärsblomning i Tokyo utanför Kejsarpalatset

Nästa blogginlägg kommer handla om själva resan och de upplevelser jag har tagit med  mig mest från Japan. Det var ju inte BARA löpning i Japan… 🙂

Må gott!

 

 

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: