Att gå genom livet löpande

Om livet i smått och löpning & träning i stort – mina tankar, träningar och tävlingar

Löparresor, Maraton, Tävling

Majorens slut – Boston Marathon 2019

Gänget som sprang Boston Marathon – vi som var strandsatta på Island.

En lång, osannolik och väldigt otippad resa har nu nått sin sluthamn – jag har nu avslutat Boston Marathon och jag är därmed en ”Six Star Finisher” – en av 80 i Sverige och av totalt ca 5500 i världen (och nr 2 i Rimforsa,  undrar om det samhället nu har flest Six Star per capita? 🙂
Jag är – såklart – otroligt glad och stolt över att ha gjort en ”Six Star” men jag kommer inte ifrån att känslorna är kluvna – känns overkligt, typ surrealistiskt men också vemodigt – ”Har jag verkligen gjort detta? Är det slut nu? Vad ska man nu träna för…?”

Ni som har följt min blogg vet att jag hållit på ett tag och rest runt jorden för att vara med på de olika lopp som ingår i denna serie – allt började med New York 2016, som följdes av Berlin 2017. Under 2018 avverkades London och Chicago och nu under 2019 har Tokyo och Boston klarats av i rask följd.Det har på alla sätt varit en fantastisk resa – tonvis med upplevelser, mängder med nya vänner och såklart väldigt utvecklande – mentalt såväl som fysiskt. Jag inbillar mig att jag vuxit som människa – då det varit mycket mentalt arbete med att hantera olika typer av motgångar, att jobba med sitt tålamod och motivera sig till träning, men jag har även fått en fysisk utveckling som jag inte trott varit möjlig efter skador och annat.
Jag inser såklart att göra detta är väldigt ego – det är ju i princip bara fokus på mig och ingen annan och på ingen av dessa resor har min familj kunnat följa med, men jag har ändå fått deras stöd, support och kärlek.
Därför – till min familj; Utan Er hade detta inte varit möjligt och jag är otroligt tacksam för allt ert stöd som ni gett mig. Jag  hoppas kunna ge tillbaka det så mycket jag kan till Er i era liv. Tack! Älskar Er för alltid.

Boston Marathon anses som det mest anrika marathonloppet i världen – vilket nog Aten marathon kan ha en avvikande åsikt kring – men det är det lopp som arrangerats flest gånger i följd, och i år var det 123:e gången som startlinjen målades upp i starten i Hopkinton, tillika mållinjen utanför Boston Public Library.

Vägen till Boston skulle dock inte visa sig vara så lätt som jag tänkt mig…

Tillsammans med många andra så möttes vi som valt att åka med Springtime Travel till Boston på Arlanda fredagen den 12:e april och en hel del möten med tidigare bekantskaper från löparresorna. Flighten tog oss planenligt till Reykjavik för ett kortare stopp och sedan skulle vi fortsätta mot Boston…. trodde vi. Vädret ville något helt annat skulle det visa sig.

För att göra en väldigt lång, tråkig och segdragen historia kort, så blåste det fruktansvärt mycket på Island denna helg – det var 36 m i byarna så det var ju inte så konstigt att vi inte fick fortsätta. Det tråkiga här var att vi inte kom därifrån, vädret blev aldrig bättre. Det fortsatte att blåsa, blåsa och blåsa lite till. Ytterst få plan lyfte och vartefter tiden gick så spred sig paniken i truppen. -Skulle det bli något lopp överhuvudtaget? Skulle vi sitta kvar på Reykjavik’s flygplats även på måndagen?

Inte kul att tillbringa en massa dötid på en flygplats…

Och vi var många som inte kom iväg…

Vi gjorde vad vi kunde för att hålla humöret uppe – nu på väg till Blå lagunen

Island är ju inte det mest bördiga landet… kargt och ödsligt…

Blå lagunen – varmt vatten kommer upp från ca 2000 meters djup… skönt och välgörande

Efter 36 timmar så bestämde jag mig för att göra något radikalt, jag bokade in mig på ett plan som skulle lyfta på söndag morgon, då det ofta var lite lugnare på morgonen och förmiddagen. Dessutom var detta en större kärra än Icelandair’s mindre plan och följaktligen inte lika känsligt för vindarna.

Jag lämnade således gruppen och körde mitt eget race från nu till Boston – jag vågade helt enkelt inte chansa på att inte komma fram…

Tidigt på sön morgon tog jag så till slut farväl till Reykjavik  – och på återseende till mina kamrater på Springtime – och var äntligen på väg mot Boston, dock tyvärr via JFK i New York. Skulle alltså byta där för en liten kärra till Boston. Resan till New York gick bra, lyckades t o m vila lite – vilket man inte lyckats med så bra på Island.

Tror ni alla kan inse att denna uppladdningen inte blivit speciellt positiv, både mat och sömn hade blivit rejält lidande även om vi tillsammans försökt få till det bästa vi kunde av både dessa varor. Som en intressant detalj kan nämnas att jag som normalt har en vilopuls runt 45 nu hade en vilopuls på 70… Klart att man var skapligt stressad…

Kom till New York på utsatt tid och fick en snabb passage genom både kontroller och väskutlämning, vilket var skönt då det inte var speciellt mkt tid tills kärran till Boston skulle avgå. Klockan 15:20 landade jag till slut på Logans flygplats i Boston, mer än 52 timmar försenad, men i tid till att hinna till mässan innan de stängde klockan 18:00.

Det var en otroligt skön känsla att äntligen få stå utanför expot och kunna andas ut. Nu var man på plats, och jag skulle få springa Boston marathon som planerat.
Mina kamrater på resan hade även de fått plats på ett plan till JFK och befann sig vid denna tid i luften, 7 timmar efter mig.

Jag tillbringade någon timme på mässan och kunde botanisera bland det som fanns där innan jag tog en Uber-taxi till hotellet. Där fanns en rejäl pastabuffe uppdukad och jag åt som jag inte sett mat på länge (vilket nästan ju kändes som sanning).

Kring 21:30 kom så mina kamrater till hotellet, de hade fått åka buss från JFK till Boston, en resa på ca 5 timmar – i en buss som saknade AC… *pust*. Det är ingen under drift att säga att de var irriterade – de hade fått ännu mindre vila och sömn än jag och rest sämre och var drygt 60 timmar försenade. Men nu var vi på plats och arrangören hade ställt upp med att fixa så alla fick sina nummerlappar till hotellet, så det skulle bli en marathon för alla oss.

Till slut.

Dagen efter så var det dags. The Patriot’s day. Boston Marathon.
Denna resas slut och stora mening.

Bostons bana är lite speciell, då man bussas ut till starten som ligger fyra mil utanför Boston (lite som New York) och sedan springer man via åtta av staten Massachusetts’ städer – Hopkinton, Ashland, Framingham, Natick, Wellesley, Newton, Brookline innan man till slut kommer fram till Boston där den officiella finishen ligger på Copley Square, bredvid Boston Public Library.
Boston Marathon anses vara en av de svårare maratonbanorna på grund av Newton Hills, som kulminerar i Heartbreak Hill nära Boston College.  Utöver denna kända passage så är de tre kullarna på Commonwealth Avenue inte mindre jobbiga. Dock är det en av stigningarna på Washington Street (Route 16), som klättrar från Charles River-korsningen på 26 km,  som anses vara en av banans svåraste utmaning. Denna kulle, stiger 46 m på 800 m och den brukar ta ut sin tribut vid Newton Hills då benen helt enkelt inte orkar mera.

Ser inte så märkvärdig ut, men tuffare än man tror…

Boston är även känt för en av marathon-världen mer kända passager – ”the Screaming Tunnel”. Det är Wellesley flickcollege som verkligen går all-in för att totalt överrösta allt som tidigare hörts av en maratonlöpare. Man förbereder sig minutiöst med helt galna skyltar, de flesta går dock ut på att erbjuda löparna kyssar… 🙂
Sedan finns det skyltar som definitivt inte kan kallas rumsrena och  kanske inte vad man önskar som pappa att ens dotter håller upp… *lol*

På väg till start – ett glatt gäng trots allt…

Dagen började med regn och relativt kallt så det blev att klä på sig båda varmt och regnkläder så man inte skulle komma till start nedkyld. Kläderna för ombyte i samband med målgång lämnades även de in till de gula skolbussarna, innan vi gick vidare till uppsamlingsområdet där alla bussarna utgick från. Efter en ganska lång resa, kom vi till slut fram till start och till vår glädje så hade det då slutat regna och det var rätt schysst väder.

Jag hade bestämt mig för att springa i linne och splitshorts, det skulle bli ganska varmt senare på dagen, så det fick bli lätta kläder. Från själva startområdet, där alla kunde byta om till startlinjen var det en rejäl sträcka, och det var mycket folk, så det tog ett tag innan vi kom fram till startlinjen och fick börja springa.

Ett av de absolut vanligaste råden man får som förstagångslöpare på Boston är att ta det försiktigt i början, i nedförsbackarna där, så inte låren får så mkt stryk – vilket du får sota för på slutet, vid de tuffa uppförsbackarna.
Tror ni undertecknad lyssnade på det rådet?.. såklart inte.

Just där – fräsch och pigg – inga problem någonstans 🙂

Det var ju bara helt helt underbart skönt att få komma igång igen och springa så jag kunde faktiskt inte hålla tillbaka -det var helt och fullt sann glädje som kom ut de första två milen – som passerades på strax över 1:45 (halvmaran på 1:50). Att jag dessutom hade sällskap / draghjälp / pacer / whatever i form av Joakim denna sträcka gjorde ju inte saken bättre eller tempot snällare… Man kan lugnt säga att vi hetsade varandra till ett tempo som vi inte tänkt oss…

Jag visste så väl att denna satsning inte skulle hålla – allra helst när jag kände hungerkänslor redan vid en mil (på grund av för lite matladdning dagarna innan). Och dessutom kom solen fram och började lysa från klarblå himmel, vilket gjorde att det blev mer än 20 grader varmt, med väldigt hög luftfuktighet som konsekvens efter nattens och morgonens regn.
Således väntade jag mer eller mindre bara på att väggen skulle dyka upp och vid den tuffaste stigningen – vid Washington Street omkring 26-27 km – small det helt enkelt till… det tog tvärstopp. *lol*

Jag har tidigare höjt publiken i Chicago till skyarna som den bästa publiken men den bästa publiken är helt klart Boston’s. När jag sprang så totalt in i väggen bestämde jag mig snabbt att inte låta mig nedslås av detta utan bara njuta resten av vägen in mot mål och showa med publiken.

glad men fetväggad… 😀

Och vilket gensvar man fick…. började man veva lite armarna eller gav några high-five, så blev det som en våg med hejarop som följde med lång tid… helt klart bland det mest galna och roligaste jag varit med om. ”GO Crazy Swede!”
Det var såklart rejält tufft de sista 15 km mot mål, benen var helt slut och tomma på kraft, men publiken gjorde att jag ändå kunde förmå mig hålla igång och det gick stadigt framåt. När jag till slut kom fram till Boston, så återkom regnet med full kraft, det vräkte ner, vilket orsakade skav på bröstet så det började blöda – vilket publiken lät mig veta… OH, you’re bleeding, man – you’re doing great!

Den plattaste biten är den i Boston och jag hade fått åter en del krafter då så jag kunde hålla ett anständigt tempo och den sista kilometern blev den snabbaste av alla på hela loppet – tänkte jag skulle avsluta så värdigt jag kunde iaf… 😀

I mål!
Trött men lycklig. Jag är en SixStar!

Boston satte verkligen mycket på prov – inget var enkelt på denna resa, men fokus på uppgiften och det löser sig alltid.
Boston gav mig också vänner, vi som satt fast på Island kommer alltid ha denna upplevelse gemensam, vilket förenade oss på ett sätt som jag inte varit med om på någon resa tidigare. Rätt övertygad om att vi kommer ses framöver… 🙂

Med detta så avslutas min World Marathon Major, och det känns på flera sätt nästan vemodigt, vad ska man nu sikta mot…?
Men jag kommer nog på något… 😀

Må gott, och tack för att du orkat läsa denna ”racereport”.
Vi hörs!

/Bengan

  1. Anna Pucar Rimhagen

    Haha, Galna Bengan!
    Älskar bilderna när du fet-väggat och bestämt dit för att showa dig i mål 😀
    Tack för ännu en mycket underhållande rapport!
    Och det är ju självklart vad som blir nästa grej: EN SVENSK SUPERKLASSIKER!
    /Anna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: