Det händer inte ofta, men denna gång hängde familjen med upp till STHLM, för pepp och stöttning under STHLM marathon. Dessutom skulle Engla springa Minimaran på söndagen, så denna gång skulle det bli en STHLMs-resa i löpningens tecken – för en gångs skull inte shopping… 😉
Och på årets andra marathon skulle 4-timmarsoskulden på distansen tas, så var iaf planen. Kroppen hade känts ok efter Göteborgsvarvet, likaså foten/hälen, så jag var rejält taggad inför loppet. Tanken var att hålla ett tempo som skulle landa in på en sluttid på 3.50 ca.
Jep – så glad kan man vara när man kommit i mål…
Sthlm Marathon är ett en de bäst organiserade loppen som finns, samtidigt som det är väldigt trevligt och ”mysigt”. allt ligger bra placerat inom Östermalms IP, det är mkt folk men aldrig trångt, bra skyltat, och allt flyter på (utom möjligen köerna till bajamajorna… :))
Inte ens köerna från T-banan var jobbiga
Innan loppet så hade jag bokat träff med en hel del personer bl a NYCM-kollegorna Patrick och Jennie. Kärt återseende återigen och mkt pepp och goda råd utbyttes. Jennie hade haft mkt problem med magen innan så hon var orolig, dessutom hade hon – för en gångs skull – åkt själv till detta lopp… vilket också spädde på magoron kan jag tänka… Det skulle ju visa sig att hon skötte sig med den äran runt och Patrick är ju snabb som vanligt får man väl lov att säga…
Glada, pigga, förväntansfulla
Själv hade jag ju lyckats seeda up mig via Premiärmilen, så jag stod i E-gruppen och skulle få starta kl 12:00.
Jag känner mig väldigt sällan orolig längre inför start, distansen marathon avskräcker inte längre och jag vet vad jag behöver äta och dricka innan för att fungera, så det brukar mkt sällan vara några konstigheter innan ett lopp. Däremot – när man kommer in i fållan… då kommer tunnelseendet och bubblan växer omkring en. Folket som pratar runt omkring försvinner, andningen blir djupare, kroppen börjar hoppa, studsa, göra uppvärmingsövningar i princip av sig självt.
Precis innan startskottet går, ljuder det ut från högtalaren hjärtslagsljud – badom, badom, badom – och det är nästan så jag känner att de ljuden är synkade med mina hjärtslag. Mistluren ljuder, signalen för startskottet och vi är iväg. Nåja… vi går sakta iväg och efter ett tag så börjar det bli så uppluckrat att man kan börja springa.
Trångt, bökigt och råddigt – som vanligt i början. Alla vill komma iväg, vissa sätter iväg i ett hiskeligt tempo, andra ställer sig vid träd och pinkar – många pratar med sin kompis bredvid – men det finns en lättnad nu. Äntligen är vi på väg.
Hade från början ställt in mig på ett tempo kring 5.20 per km och det var däromkring jag höll mig. Kroppen kändes avspänd, inga smärtor i foten och lungorna jobbade på fint. Vid Kungsträdgården kom jag ifatt Jonas och vi sprang tillsammans ett tag tills vi kom fram till Slussen.
Nu började en av de nya sträckningarna för året, den som skulle göra det lättare för oss löpare. Såhär i efterhand vet jag inte om jag håller med… den nya bansträckningen gjorde att man sprang uppför mkt längre än jämfört med att springa på platta Söder Mälarstrand. Å andra sidan upplevde jag att det var mera folk nu, då man sprang rakt genom Söder. Visserligen blev entren till Västerbron trevligare men det kändes ändå att man var mör i benen uppför Västerbron efter backarna på Söder.
Fortfarande inga problem, sprang lätt och avspänt. låg nu på 3.45 i sluttid. Visste att jag kommer att behöva marginalen för att komma in under fyra timmar, men nu sprang vi på Norr Mälarstrand som är full med folk som hejar på. Var noga med att hålla en hög stegfrekvens, för att spara energi och pulsen låg aldrig över 150.
Förbi Centralen och in på Torsgatan, vilket är – i mitt tycke – ett av de tråkigare partierna på banan. In på Odengatan och denna backe… Tycker att Odengatans backe är bra mkt tuffare än Västerbron.
Fortfarande hänger jag med 3.45 flaggan framför mig. även 4.00 flaggan låg där framme, tillsammans med 3.45, vilket gav upphov till mkt frågor och diskussioner bland löpare runtomkring mig… helt uppenbart så var det en farthållare som inte ville vara 4.00-timmare farthållare…
Snart nog kom vi in på Djurgården och snart har vi sprungit halva loppet. Kände mig fortfarande pigg, även om jag tyckte att benen började bli lite stumma. Jonas hade kommit ifatt igen, så vi pratade lite igen innan vi återigen skildes vid depån vid halvmara-markeringen – och hit hade jag sprungit på i princip samma tid som på Göteborgsvarvet för två veckor sedan.
Djurgården är enligt många ett tråkigt parti, men jag tycker om den. Gillar att det inte är så mkt folk här, det är lätt att komma in i löparbubblan och bara låta benen gå… Såg Prinsen som hastigast vid Djurgårdsbrunn, tillsammans med sin Sofia och några vänner. Tänkte först slänga iväg någon kommentar, men kom inte på ngt bra och sedan var jag förbi…
MEN – När vi sedan var på väg mot Grönan så vet jag inte vad som händer. men jag lyckas, på något otroligt klumpigt sätt, kliva fel och trampa snett ner i ett av spårvagnsspåren – och det gör så helvetiskt ont att det kom tårar i ögonen. Svor och fick såklart stanna. Masserade och kände på foten. Att gå funkade, men springa gjorde väldigt, väldigt ont. Rent av väldigt, väldigt, väldigt ont…
Här blev det ju såklart en rejäl mental dipp. Inte att bryta, för sådant finns inte på kartan. Men från att känslan varit så bra, till att varje steg nu var som att gå på en spikmatta barfota så blev det ju ett rejält mörker i sinnet.
Men att bryta är inget alternativ – och varje meter framåt är en meter närmare mål. Så jag började springa igen. med väldigt små steg och med väsentligt lägre tempo nu än tidigare. Varje frånskjut med vänsterfoten var som en smärtilning upp genom baksidan av benet, men efter ett tag så stänger väl kroppen av de där signalerna och det gick någotsånär. Men smärtan fanns ju där och det var tydligt att den dränerade mig på energi, fysiskt såväl som mentalt.
Jag fick jobba mkt med mig själv för att hålla igång benen, tog depåerna som ”ursäkt” för att gå så att hälen fick vila lite.
Såklart att detta drog ner snittempot väsentligt. Och när jag kom fram till Slussen igen på varv två så insåg jag att lite brantare backar inte var något som foten gillade… fick gå uppför Slussen-backen.
Jag var nu arg, arg på mig klumpighet i allmänhet och fotskrället i synnerhet. Vid depån innan Västerbron, så möter jag Mats som kom ut från en toalett.
Vi springer tillsammans uppför Västerbron och det känns bra att ha ngn vid sidan, men vi tappar bort varandra på Norr Mälarstrand… Mats var mer sliten än mig vilket gav en boost – jag kunde mentalt ta in att det fanns de som hade mindre med kraft än mig och jag kunde också ta in att jag faktiskt sprang om en hel del folk, vilket gav mig energi. En kopp kaffe på slutet av Norr mälarstrand var väldigt gott och peppade ytterligare. Sedan kom Torsgatan och Odengatans backe…. *suck* det var som en fet vägg hade rest sig framför mig… klarade inte av att springa utan började gå igen, och kom inte igång förrän backen planade ut. Men promenaden hade ändå gjort nytta, och jag bestämde mig nu för att springa – no matter what – resten av sträckan i mål.
Undrar om det är här jag inser att jag inte längre har möjlighet att komma under 4 timmar?
Varje försök till ökning av tempot bestraffades med rejäla smärtilningar. Ett tempo kring 5.45 – 6.00 min var vad jag kunde hålla och jag räknade mkt på min sluttid. Men jag insåg mig slagen när vi kom in på Karlavägen… det skulle inte räcka till. Fick återigen en rejäl dipp, men fortsatte att springa.
Men sedan ser jag Engla i hörnet Karlavägen/Sturegatan som skriker ”Heja Pappa!!!” och det är som en hand som börjar trycka på bakifrån – tempot ökar. Rundar hörnet och där står Eva och hejar – och jag blir sådär fånigt lycklig. Håller ett tempo på under 5 min per km sista kilometern och kommer in på Stadion med ett skönt löpsteg.
Glädjen över att fått se familjen gav både kraft och smärtlindring och jag kunde komma in på Stadion med ”värdighet”. Eva och Engla hade ju rushat upp till Stadion själva och precis lyckats filma målgången – och min sista spurt på upploppet.
Nu kör vi – strunta i att det gör ont!
Var otroligt sliten i mål. Var mentalt utmattad, allt i kroppen gjorde ont och foten värkte rejält, nu när endorfinerna började släppa.
För första gången på mycket länge var jag besviken efter en målgång. hade kommit i mål på 4.02.46. Återigen, över 4 timmar. Skit. Piss. å Vademecum.
Medaljen hängdes om min hals men det noterade jag knappt. Kunde inte glädjas åt den alls. Haltade ut från Stadion och kände mest besvikelse och en hel del oro över foten. skulle detta göra att det inte skulle gå att springa alls nu? En massa rehab o skit? Operation?… Skit.
Jo, medaljen är allt rätt fin… ändå.
Träffade på Christian som i sitt första försök på maran kommit under fyra timmar. Gladdes åt honom, men inom mig så härjade besvikelsen och ”loser”mentaliteten. Mötte även Jonas som även han kommit in under fyra timmar så jag var rejält nedtryckt och nedstämd när jag började ta mig ut från Östermalms IP.
Men när jag möter min familj, så inser jag att det är bara ett lopp. Jag har inte förlorat något och det finns ingen anledning att vara missnöjd med att ha klarat ett marathon. Saker och ting går inte alltid som tänkt, men man har alltid ett val – Att fortsätta eller stanna. Att fortsätta i gamla spår eller ändra kurs. Att se saker positivt eller negativt. Att vara av eller på.
När jag mötte familjen så försvann besvikelsen, Och jag kunde börja njuta av mitt lopp. Att det på ett sätt var en prestation att fortsätta och ta sig i mål, trots smärta och motgångar. Att de sakerna lär oss mera om oss själva än vad våra medgångar ibland gör.
Och jag kom på att jag snart får en ny chans att komma under fyra timmar. i Berlin.
Dagen efter så sprang min dotter Engla Minimaran. Och det var det härligaste jag sett.
Må gott alla.
/Bengan
Lämna ett svar