Lidingöloppet är loppet jag älskat att hata. 4 gånger tidigare har jag sprungit detta lopp och det har ALLTID strulat. har jag inte haft problem med magen (och jag har ALDRIG problem med magen) så har det varit att man snubblat, slagit sig, eller helt enkelt fullständigt sprungit in i väggen.

I år, efter en löparsäsong där jag egentligen inte kunnat träna så mkt – eller för den delen speciellt hårt – pga av rädslan att få tillbaka problemen med hälsenan och hälsenefästet – fanns det egentligen inga förväntningar. Inga krav och ingen press. Målsättningen var att springa snyggt och ta allt som ett bra träningspass.

Och vilket lopp det blev! Vädret var på alla sätt perfekt. Lite mulet, lite blåsigt, ca 12-13 grader. Startade i led 4 och tänkte att jag lägger mig lite längre bak, har ju ingen brådska. Som vanligt är det stökigt och trångt i början så det tog några kilometer innan man kunde börja springa på riktigt. Väl igång, så var det som att det inte fanns några hinder.

Första milen är förrädisk på LL, det är ju faktiskt lika kuperat som sista delen av loppet men det är lätt att man drar på för hårt för att man är pigg och inte trött. Jag försökte hela tiden hålla koll på klockan och ville inte att det skulle gå för fort, utan höll mig på tider kring 5.30-5.45 per kilometer. Kände inte av hälsenan i någon större omfattning, emellanåt en lätt svidande känsla, i någon backe, men inget som var i närheten av de smärtor som jag haft tidigare.

Jag sprang hela tiden om andra löpare, trots att jag kände att jag höll igen – vilket såklart var en positiv känsla. I uppförsbackarna försökte jag springa som en god vän till mig springer uppför, bara små lyft på benen och inte så mkt frånskjut med vaden/hälen utan mera trycka på med höften fram och låret – svårt att förklara, men det ser ut som att han flyter fram.
Jag har alltid tyckt det ser energisnålt ut så jag provade det i uppförsbackarna och hittade – tror jag – en stil som liknande min väns löpstil.

Vilket var fantastiskt! Känslan var nästan att jag svävade uppför backarna och jag som tidigare alltid haft tufft med astman uppför, var emellanåt närmast oberörd när backen övergick till plan mark/nerför. Jag kände att jag inte gjorde av med knappt någon energi i backarna och jag sprang om massor med människor i uppförsbackarna.

Inne på mil två (alltså mellan 10 till 20 km) där bl a Bosö-backarna ska passeras, små, men väldigt branta uppför och nerför fortsatte jag med denna teknik – inte jobba så mkt med vader/hälen utan mera med höften/låren uppför, nerför luta framåt och sträcka ut och jag kände inga tendenser öht till kramp. Vid femton km tog jag en energi-gel samt en druvsocker, i förebyggande syfte inför Grönsta -backen.
Och för första gången i min LL-historia orkade jag springa upp denna backe!

Jag kände ju att mitt ansikte pryddes av ett stort leende och jag showade en hel del med publiken, pratade och hejade på dem vilket också boostade energi i mig.
Tempot var fortfarande jämnt och lugnt och kroppen kändes fin inför sista milen.
Fortfarande så sprang om folk och de allra flesta såg nu mkt slitna ut, men jag kände egentligen inte några större tendenser till trötthet i kroppen.

När jag sedan började närma mig Aborrbacken så åkte gel nummer två ner i strupen och jag klämde även en kaffe i depån innan den backen.
Depåerna hade jag ju stannat till vid allihopa och tagit en mugg sportdryck och en mugg vatten vid, ingen annat. Höll mig i rörelse hela tiden, stannade inte utan gick genom depåerna.

När så Aborrbacken kommer och svänger uppåt, tänkte jag att det är dumt att chansa. Även om jag kände mig fortsatt stark, så valde jag att gå de första 200 m uppför den backen, tills det planade ut lite, då satte jag igång igen att springa och sprang därefter hela vägen upp – vilket också är första gången! Tidigare har jag alltid fått gå hela Aborrbacken upp, vilket jag tappat massor med tid på. När Karins backe dök upp så kände jag för första gången att det tog emot rejält i benen, men då tänkte jag att nu får pannbenet ta över, så jag tryckte bort impulsen att gå uppför Karin utan sprang istället. Passerade säkert 50 pers på denna korta backe.

Efter Karins backe så kände jag att det nu inte längre var ngt att spara på. Jag började öka tempot och bara log. Den känslan! Att orka öka tempot efter 28 km terräng-löpning var rätt go…

In på upploppet släppte jag lös allt och när jag kollade på tiden mellan pre-finish och finish – en sträcka på ca 400 m, så hade den tagit 1.09. Efter halva upploppet så jag att man zoomat in mig och min spurt på storbildsskärmen vid mål och de följde mig hela vägen in i mål. Så klart att man då showade lite extra… 🙂

Tiden i mål blev till slut strax över tre timmar – och visst, hade det varit kul att landa under tre timmar. Samtidigt så var ju känslan i mål att jag kunde fortsatt springa en bra bit till… vilket ju faktiskt var en känsla jag ville uppnå.

För en person som aldrig sprungit ett lopp, går det nog inte att beskriva den känslan, det lyckorus som rusar genom kroppen efter ett sådant här lopp. Just där och då, kan man övervinna allt. jag vann inte loppet, men jag vann en stor seger över mig själv och mitt mentala jag. Det var en hel del gränser som flyttades på, det kan man lugnt säga.

Det mest märkliga var ändå dagarna efter, till och med de två efterföljande veckorna.
Tidigare under året så hade alltid hälen varit väldigt stel och öm efter ett träningspass. Jag haltade och att springa två dagar i rad var ju ngt som inte gick att föreställa sig. Så jag tänkte att efter LL så lär jag väl få så ont att jag inte kan gå vettigt på tre-fyra dagar…

Istället så försvann ALL smärta i nästan två veckor! inga problem, foten kändes som den gjort tidigare, smidigt och utan ont.
Jag förstod ingenting…Nu har det kommit tillbaka lite, men inte ens i närheten av den smärta som var tidigare. Det är fullt möjligt att springa tre-fyra dagar på raken och även intervaller fungerar.

Jag har ingen aning om vad som hänt och varför det hänt – men jag kan bara konstatera att det är bättre och nöjer mig med det. MEN, jag har ändå dragits med detta så länge att jag är fortsatt försiktig så det är fortsatt fokus på lugna långpass.

Summerat – ett underbart lopp, jag är SÅ nöjd och det känns lite som att LL-förbannelsen är bruten nu.

Skönt! Sedan att jag var före Jonas kan jag ju leva på rätt länge… 🙂

e0edda0f-67ba-43d1-86bf-d9515517fbc9 fullsizeoutput_5cb